onsdag 18 december 2013

La Gomera

Överfarten från La Palma till La Gomera började med stiltje, den utlovande nordöstliga vinden kom inte så vi fick köra för motor. När vi efter fem timmar kommit lite mer än halvvägs och börjat se fram emot en lugn eftermiddag på La Gomera mötte vi plötsligt en vägg av vind. Det blev således istället en dag med hård kryss genom sundet mellan Teneriffa och La Gomera. Mitt i en vindby kom en flock svarta havsdjur simmande tio meter från båten med stora trubbiga ansikten. Först trodde vi det var pilotvalar men i efterhand har vi förstått att det förmodligen var Rissos delfin vi såg. Hur som helst hann vi in hamnen på San Sebastian precis när solen gick ner, ganska trötta.

Idag har vi gått runt i staden, lekt med Gustav på ett par lekplatser och tvättat alla våra lakan och handdukar inför besöken vi får över jul. I morgon skall vi hyra bil och ta en titt på ön och på torsdag seglar vi, om motvinden tillåter, över till Teneriffa och Las Galletas där vi kommer ligga över jul och nyår.

söndag 15 december 2013

Vi seglar hemåt

Ja det är faktiskt så att vi seglar hemåt nu. La Palma, denna västligaste vänligaste lilla kanarieö som varit vårt hem de senaste tio dagarna, var det fysiska målet på denna resa. Vi är så långt västerut och så långt från Sverige som vi kommer komma denna gång och i morgon när vi seglar de 55 sjömilen till La Gomera är det första steget på den långa vägen hem. Å andra sidan har vi bara varit iväg lite drygt fyra månader av det år vi planerar att vara ute så nu fokuserar vi istället på det egentliga målet med segling(en): att vara tillsammans så mycket som möjligt och stressa så lite som möjligt.

fredag 13 december 2013

Glad Lucia



Idag har vi ätit lussekatter och druckit hemmagjord glögg. Gott. Nu är det slut på luciafirandet för i år och vi ska strax ge oss ut på en bilutflykt till södra delen av ön. Hoppas ni har det mysigt där hemma.

onsdag 11 december 2013

Blåsta på stormen

När vi vaknade i morse var det lugnt ute och båten hade slutat gunga. Förmodligen missade stormen oss eller så var vi så trötta att vi sov oss genom den. Nu börjar solen titta fram, det börjar torka upp och allt ser så där paradisiskt ut igen. 

tisdag 10 december 2013

Lågtryckets sista show

Som ni vet har vi haft ett lågtryck sydväst om oss som stört ett tag. Först hindrade det oss från att segla söderut till Kanarieöarna och nu när vi ligger här på La Palma verkar det vilja visa oss en sista gång att det finns till innan det sätter fart mot Nordeuropa (där lågtrycken hör hemma). De spanska myndigheterna har utfärdat den högsta vädervarningen (röd) och alla vägarna här på La Palma är avstängda. Det enorma kryssningsfartyget som ligger i hamnen bredvid oss skulle egentligen gått mot Madeira men vågar inte lämna kaj. De La Palmiasnska båtägarna som har sina båtar här i marinan springer runt med alla tampar de kan hitta. Alla marineros (de anställda i hamnen) går rundor och kontrollerar båtar. Maria och jag vet inte riktigt vad vi skall tro så vi tog det säkra före det osäkra och skapade ett ganska imponerande spindelnät av tampar mellan oss och vår pontonbrygga. Jag tror vi har 12 tampar i land nu men det ändras hela tiden då det pågår en tampkapprustning mellan oss och vår trevliga kanadensiska grannbåt. Den ohotade ledaren i hamnen är dock en tysk katamaran som redan igår kväll var uppe i 21 tampar. Tyskar alltså.

Intressant att se är att vissa båtar kastas runt som vantar av den meterhöga dyningen som drar in i hamnen medan andra ligger relativt stilla. Det verkar som att motorbåtar och katamaraner har det värst följt av moderna tyska/franska familjeseglare med fenköl. Vi och kanadensarna (en HR) ligger förhållandevis stilla.

Väderrapporterna säger att vinden skall vara som värst runt midnatt för att sedan avta och vrida under tidig morgon. Just nu är det knappt kuling ute, dock spöregn. Det skall komma 120 mm de närmsta timmarna. Det gör att vi håller oss inne i vår guppande båt. Vi har lagat och ätit paella med smaskig saffran och nu väntar vi på att Frölundamatchen sätter igång på SR:s webbradio. Maria kan knappt bärga sig.

En sista kommentar: den som är dumsnål (som vi) och köper sina ryckdämpare på Biltema, gör fel. De ser ut som på bilden nedan efter några timmar i kuling.



fredag 6 december 2013

Det var värt det


Utsikt från Fria.
Glad Gustav, leker själv i båten.

Egentligen borde vi inte seglat iväg. Vi hade haft en dålig natt och inte sovit speciellt mycket. Vinden var sydlig och skulle vara det under hela seglatsen, om än svag, och vi hade inte hunnit förbereda oss ordentligt. Men när jag tidigt på morgonen i onsdags såg en annan båt i hamnen ge sig av blev jag så sugen. Jag hade ändå inte lyckats somna om sedan Gustav väckt oss vid tretiden och tyckte det var lika bra att kolla vädret. Jag såg en lucka, den enda möjligheten den kommande veckan. Det såg inte heller ut att bli så mycket bättre därefter. Vi hade börjat skämta om att flyga ner till Teneriffa för att fira jul. Något som kändes helt fel men ändå som ett möjligt scenario. Hur som helst bestämde jag mig för att väcka Erik, trots att jag visste hur trött han var.

Det kändes rätt för oss båda, vi bestämde oss för att satsa. Gustav blev glad när han vaknade vid sjutiden och upptäckte att båda föräldrarna var uppe och fixade. Sjöstuvning, mathandling, utcheckning och torkning av Gustavs bilstol, som visade sig vara blöt, hann vi med på samma tid som vi i normala fall tillagar frukostkaffet på.

Utanför hamnen möttes vi av obekväma vågor, sådana som är oregelbundna och från flera håll. Skulle vi orka? När det blev djupare, ungefär 2000 meter, blev vågorna bättre och solen tittade fram. Trots det blev det ett jobbigt första dygn. Gustav uppförde sig exemplariskt och lekte en hel del sittandes i sin bilstol. Men min sjösjuka har visst kommit för att stanna och Erik var inte heller helt pigg. En bajsblöja eller två är inte det bästa då.

Vi siktade på Teneriffa eftersom det såg ut att vara svagast motvind om vi gick dit. Egentligen ville vi till någon av de västligare öarna, La Gomera eller La Palma. Så när vinden vred mot sydöst, blev det mer fördelaktigt att gå mot La Gomera, då ändrade vi oss. När vi sen började tycka att även den andra dagen var rätt seg ändrade vi oss igen och började sikta på La Palma, den närmsta ön, med risk för lite starkare motvind och regnskurar.

Nu när jag skriver det här, ligger Gustav och sover i akterhytten och Erik på läsidan i salongen. Ibland vaknar Gustav men då räcker det oftast att Erik pratar med honom för att han ska somna om. Vilket framsteg. Han börjar nog inse att mamma inte kommer och ammar honom så fort han vill. Det blåser lite mer, precis som vi befarade, men än så länge gör vi god fart. Vi har en bit av storen och pyttelite av genuan ute för att stabilisera båtens rörelser. Förhoppningsvis är vi framme i huvudstaden Santa Cruz de La Palma vid sextiden i morgon bitti.

Åh vad jag längtar efter en stilla båt. Ibland drabbas jag av tvivel, gillar jag verkligen att segla? När de hände tidigare idag lagade Erik två omgångar kaffe till oss och då blev jag positivare igen. Så pass positiv att jag drömde om att ha en extra båt nere på Kanarieöarna.

I vårt kylskåp ligger en dorado, en guldmakrill. Vi fick honom i morse på kanske femton meters avstånd från båten. Sen vindsurfaren seglade in i vår lina har vi inte mer på rullen. Det kändes aningen löjligt att lägga ut draget. Men det har faktiskt hänt mig en gång på förra långseglingen att en dorado nappat på en krok precis intill båten. Erik tog upp den medan jag sov, han hade tydligen försökt väcka mig genom att ta tag i mina ben. Jag trodde han skämtade när han sa att vi fått fisk, jag hade inte hört minsta lilla duns trots att den sprattlat.

Kanske beror det på vårt nya vaktsystem att jag sov djupt. Jag har numera vakt från det att Gustav somnar till så länge jag orkar. Sen har Erik vakt tills Gustav vaknar. Då får den som inte har vakt en chans att sova mer sammanhängande, det känns som ett bra upplägg.

--------

De sista timmarna blev som väntat blåsiga, vindmätaren gick upp mot 13 m/s och vågorna blev branta och krabba (nu förstår vi vad "rippled" från väderrapporten betyder). Fria krachade in i vågorna. Jag som försökte sova i akterhytten hade fullt sjå med att hålla i Gustav och försöka lugna honom. Vi slumrade till ibland men det var först när vi kom närmre land och vågorna la sig som vi somnade. En liten stund senare väckte Erik oss eftersom det var dags att gå in i marinan. Vinden gick ner till 3 m/s och doften av skog mötte oss.

Det är gott om plats i marinan och vi har en dubbelplats för oss själva. Vilket tydligen är bra när det blåser upp i nästa vecka, då kan vi lägga tampar åt alla håll och slippa en del av rycken. Efter en kort tur i byn gick vi till seglarklubben och tittade på den utomhuspool som vi har tillgång till. Vi blev väldigt positivt överraskade. Det fanns en barnpool, en 25 meters bassäng, en lekplats, trädäck och solstolar. Här kan vi tänka oss att bli inblåsta.

Dags att steka fisk.

onsdag 4 december 2013

Nu eller aldrig

Nu har vi väntat i tio dagar på att komma iväg men det ser ut som den sydliga vinden skall fortsätta minst en vecka till. Dock är den lite svagare de kommande dagarna så vi ger det ett försök: full fart på motorn i 40 timmar så skall vi nog komma fram till Kanarieöarna till slut. Kan vara läge att byta hemsideadress till ms-fria.se snart. 

fredag 29 november 2013

Stanna? Segla?

Vi stannar väl här på Madeira en vecka till, eller två. Eller ska vi åka i morgon? Ska vi åka idag? Hur var det nu med vinden, var det mycket motvind? 

Vi velar fram och tillbaka. Ena stunden övertalar vi oss själva att det finns ett litet väderfönster som gör det möjligt att köra motor mot vinden till Kanarieöarna. Nästa stund så tittar vi på väderprognosen igen och inser att luckan blivit mindre, nästan obefintlig. I dag bunkrade vi frukt, yoghurt och bröd. Planerade vilken mat vi skulle laga och checkade ut ur hamnen för att kunna segla i morgon. Men sen när vi kom hem till Fria och kollade vädret igen såg det helt annorlunda ut. Det finns ett envist lågtryck väster om oss som åker lite hit och dit men ändå är kvar på ungefär samma plats. Vilket leder till sydliga vindar här, motvind alltså. Ibland svagare, ibland starkare. 

Vår filosofi är egentligen; att inte gå mot vinden, inte segla bidevind och inte ge oss ut i friska vindar. Trots det så börjar vi bli sugna på att komma ut på havet och möta våra norska kompisbåtar på Kanarieöarna innan de seglar vidare. Därför var besvikelsen stor när vi insåg att det vore dumt att gå i morgon. Som tur var kom våra nya grannar här i Funchal, den finska båten Helene, med hemmagjord glögg och pepparkakor precis när vi tagit beslutet att stanna. Gott och trevligt med sällskap, det muntrade upp oss. 

Det kanske blir så att vi får baka lussekatter och annat julgodis här och sen segla ner till Teneriffa lagom till mina (Marias) föräldrars ankomst den 19 dec. Gustav bryr sig ändå inte. Bara han får dricka smoothie ur våra riktiga glas, hålla i gaffeln själv och allmänt göra som han vill är han nöjd. Vi får se, i morgon ändrar vi oss nog igen. 


söndag 24 november 2013

Ovanlig lösning på vanligt problem

Här på båten sker märkliga saker.

Del 1: Avskedsgrillning
Igår eftermiddag flög Catrine och Jonathan hem till kylan efter fyra trevliga veckor ombord. De hoppade på i Lissabon och seglade med oss till Porto Santo och till Funchal, där vi har legat i tio dagar nu. Innan de åkte hem passade vi på att bada på havsbadet en kort promenad öster om hamnen för att sedan avsluta med grillning i sittbrunnen. Medan gästerna packade ihop sina saker gick Maria, Gustav och jag till Funchals fiskmarknad för att se om där fanns något roligt att slänga på grillen. Vi hade egentligen siktet inställt på sardiner, men när vi gick förbi ett bord och såg en stor (som en tonfisk) vit fisk blev vi intresserade. Försäljaren talade om för oss att det var svärdfisk och eftersom jag aldrig ätit det så köpte vi ett kilo. Kotletten såg riktigt fin ut, helt fast och inga ben förutom själva ryggraden. På vägen hem köpte vi också lite sötpotatis (som är lite av Madeiras grej) som vi kokte och stekte i ugnen. Den nygrillade svärdfisken smakade magiskt! Det är den godaste bit fisk jag någonsin ätit, både jag och Maria hade fått för oss att svärdfisk var lite torrt och inte alls så fett och smakrikt som denna underbara bit fisk. Var det inte så?

Del 2: Toalettproblem
De flesta som seglar har stött på problem med saltvattenspolade toaletter. Någon slags kemisk reaktion sker mellan saltet och avskrädet (största storasyrran: vad?) vilket leder till olika problem. Ett av problemen (kalkpropp i toaslangen) råkade vi ut för i Spanien. Ett annat problem är att det sätter sig någon slags avlagring inne i själva toalettpumpen som gör att pumpen blir trög och att det gnisslar förfärligt när man spolar. Det finns vad vi känner till två sätt att lösa detta problem. Det ordentliga är att skruva isär pumpen (och släppa ut allt tänkbart äckel som där kan finnas) för att byta eller rengöra ett par o-ringar. Alternativ två är att då och då hälla en bit matolja i toaletten och ta två pumptag; vips funkar toaletten ett par dagar till. Ni kanske anar vilket av de två alternativen vi två äckelmagar har använt oss av (även om jag tycker att Maria borde vara van vid toalettfixande efter denna incident).

Del 3: Fiskfuffens
I morse visade det sig med all önskvärd tydlighet att den otroligt goda fisk vi ätit inte var svärdfisk utan escolar. Hur vi efter en del googlande kom på detta kan ni läsa om här. Vid närmare eftertanke kommer vi ihåg att fiskskinnet var prickigt och inte enfärgat som det skulle vart om det var en riktig svärdfisk.

Del 4: Gnisselfritt
Tack vare den märkliga effekt som escolarkonsumption ger gnisslar vår toalett inte längre.

Epilog
Gustav åt mycket lite fisk och blev inte drabbad, av oss andra fyra klarade sig två med lindriga/tillräckliga symptom och två helt utan. Skulle jag äta escolar igen? Det var sjukt gott, så kanske.

onsdag 20 november 2013

Våtdräkt på grillen

Tiden går fort, eller vi har mycket att göra, hur som helst har vi inte hunnit blogga på ett tag. Sen Catrine och Jonathan kom har dagarna susat förbi. Först handlade det om att förbereda och klara av vår längsta seglats på hela resan och sen har det varit fokus på att uppleva de nya platserna.

På Porto Santo blev det långa promenader, 30 min bara till byn från hamnen, både på vägar och den 9 km långa sandstranden. Vi hade picknick på en liten stenstrand på västra sidan och upptäckte att det inte är en höjdare att släppa lös Gustav bland sätta-i-halsen-stora stenar, så den dagen blev inte lika avslappnad som det var tänkt. Vi målade en båtmålning på piren, som så många andra, i närheten av Cantares bild som faktiskt inte bleknat så mycket på 4 år.

Jag gav Erik en för tidig födelsedagspresent i form av hästridning medan Gustav passades i båten. Typiskt nog fick jag som är lite höjdrädd den största hästen, Eriks ben nådde nästan runt hans häst i jämförelse. Upp och ner för höjder red vi, min häst snubblade med jämna mellanrum vilket gjorde det extra spännande och Eriks häst gillade att busa lite genom att ta ner huvudet. Just det faktumet gjorde Erik nöjd, det var en "riktig" häst, alltså inte en turridningshäst som lugnt följer närmsta häst utan minsta antydan till egen vilja, och han sken som en sol när han styrde den lite hur som helst.

Under en lugn dag med mindre vind i början av vår vistelse på Porto Santo tankade vi diesel. Det gick till så att man flyttade båten från flytbryggorna till stenpiren. Sen kom tankbilen. I vanliga fall håller man själv i munstycket men där var det chauffören som hoppade ombord och tryckte in knappen. När vår tank expanderade och sa klonk tyckte jag att han kunde sluta. Han fortsatte. När dieseln sprutade ut ur avluftningen påpekade jag det och sa att det var fullt. Han fortsatte. 20 liter till lyckades han trycka i. Nu var i varje fall tanken full. Jag ojade mig lite över att det skulle rinna ut en del om det blev varmt men gjort var gjort. Samma kväll skulle vi köra med vår fläkt för att få lite luftcirkulation i båten. Då började det lukta diesel nästan direkt. Vi upptäckte att det fanns diesel i kölsvinet och under akterkojen, det verkade som om tankmätaren inte var tät. Sedan dess har vi torkat diesel många gånger.

I hamnen på Porto Santo blåste det mycket, så mycket att det nere i båten kändes som om man behövde klä sig i sjöställ för att våga sig ut. Det gjorde också att båten lutade som under en lätt halvvind, lagom för att guppa ut lite diesel från håligheten under tanken med jämna mellanrum. Tråkigt tyckte vi och började bli sugna på att segla vidare.

Med hård vind i sidan var det inte helt lätt att ta sig ut från bryggnocken som vi låg förtöjda i. Framför oss låg dessutom en båt så vi kunde inte köra framåt. Dessa båtgrannar insåg faran de befann sig i och kom upp för att hjälpa till. Snart var alla båtgrannar engagerade i att få ut oss och med deras hjälp kunde vi ta oss ut utan missöden. Väl ute på havet blåste det akterlig vind och vi rullade ut förseglet för att susa söderut mot den betydligt större ön Madeira.

De sista timmarna innan vi kunde runda den östra udden blev blåsiga och regniga. Vågorna var faktiskt ganska stora och vid ett tillfälle surfade vi ner i 13 knop. Rekordhastighet med Fria. Närmst udden var det även några vågor som bröt ruskigt nära akterns sittbrunnskant. Så nära att Erik satte i luckorna till nergången för att vi inte skulle få in vatten i båten. Det var skönt att känna hur vinden minskade när vi blev inlotsade av en gummibåt i den östligaste hamnen Quinta de Lorde.

Quinta de Lorde är en konstgjord hotellby med fina fasader, kyrka, saltvattenpool och hamn. Inget av detta lyckades locka oss att stanna kvar längre än nödvändigt. Det var alldeles för folktomt och långt till omgivande attraktioner. När vi försäkrat oss om att denguefebern var under kontroll i Funchal och blivit lovade en plats i hamnen där gav vi oss av, det vill säga morgonen efter vår ankomst.

Vinden hade minskat och vi fick en behaglig segling längst den dramatiska kustlinjen. Madeira är en vacker ö med grönskande berg som stupar ner i vattnet. Halvvägs till Funchal mötte vi tre vindsurfare, de hoppade på vågorna och vi tittade beundrande på. De blev nog nyfikna på oss, eller så ville de visa upp sig, för de kom närmre och närmre. Den första som seglade bakom oss gav oss en föraning om att det skulle gå illa. Vårt fiskespö ryckte till när hans fena åkte över linan. Som vanligt hade vi draget ute på ca 100 meters avstånd, släpande på ytan. Den andra vindsurfaren seglade ännu närmre vår akter och träffade linan där den fortfarande var uppe i luften. Han drogs ner i vattnet och vår lina började åka ut. Fiskmås har jag fått på kroken men aldrig människa, någon gång ska ju vara den första. Vi blev lite oroliga, tänk om han skadats. Han verkade relativt oskadd och började ta sig upp men vår lina fortsatte löpa ut så vi skar av den. Vindsurfaren tog alltså 200 meter lina och vårt bästa drag. Vi borde ha grillat honom.

Nu har vi varit i Funchal i snart en vecka. Vad som hänt här får komma i ett senare inlägg. En del kan ni förstås se på bilderna. Hoppas ni står er ett tag.



Bilder från de senaste veckorna

Här kommer äntligen lite bilder från de senaste veckorna i Portugal.

Tre svenska båtar ankrade utanför Barlenga 
Gångvägen ut till munkklostret på Berlenga. Räcke verkar inte ha varit byggnorm på 1500-talet. 

Klostret med Fria i bakgrunden. 

Två trötta norrlänningar från Bri på väg upp för berget. 

Segling på väg in till fastlandet och Cascais. 

Gustav tittar på sköldpadda på Lissabons zoo. 

Bongo och Bongo. 

Ett gäng norrmän och -länningar på Lissabons akvarium.

Återigen Gustav och sköldpaddor. 

Ett gediget akvarium. 


Hela gänget vid stranden i Sines. 

Parkgäng. 

Verkar som att Gustav är gräsätare han också. 

Fiskelycka! En bonito (liten tonfiskkusin). 

Bad ute på atlanten, cirka tre tusen meter djupt. 

Ibland får Gustav åka bärsele när vi seglar. 

Gustav tar sin dagliga fruktnätsinspektion och passar förmodligen på att klämma sönder en sharonfrukt. 

Stranden på Porto Santo som ligger precis bredvid hamnen. 

Lekplatsdags!

På bänken utanför Columbushuset i Porto Santo. Columbus hade vart på besök där en gång, det räcker tydligen för att huset skall bli museum. Han är stor här, den där sneseglaren. 

Tankning i Porto Santo. Allt var frid och fröjd...

... tills vi insåg att tanken läckte vid nivåmätaren. Nattlig dieselskrubbning med pannlampa är precis så skoj som det låter. 

Utflykt till öde stenstrand i en vik på västra Porto Santo. 

Gustav åker som vanligt på magen. 

Otroligt häftigt ställe. 

Efter stenstranden blev det promenad på vanliga stranden hem till båten. 

Mer lekplats, Porto Santo hade tre utmärkta lekplatser (vilka även roade oss vuxna). 

Krypa i rör - inte dumt. 

Maria gör en båtmålning på piren i Porto Santo, inte långt den hon gjorde när hon var där med Cantare för några år sedan. 



Erik fick en födelsedagspresent i förskott. Häst!


Så glad blir man när man får rida runt på Porto Santos bergsstigar ett par timmar. 

Mycket djur. Hund-ra. 

Två glada seglare vid sin nya målning. 

Det gungade ordentligt på väg från Porto Santo till Madeira men Jonathan har äntligen besegrat sjösjukan. 


På väg mot Madeira. Såg väl sådär mysigt ut på håll i kuling och stora vågor. 

Öhh... var är den riktiga kaptenen? 
Bergstur på lummiga Madeira. 

Gustav leker med vattenflaskan... 

... och brottas med Erik. 

Buss är skoj. 

Vid lavabergsbadet i Porto Moniz. 

Häftigt att bada i de halvkonstgjorda poolerna några meter ovanför stora brytande atlantvågor. 

Fria i hamnen i Funchal. Maria inspekterar det nyskrubbade däcket. 

Mysfamiljen på väg mot levadapromenad. 

En kittelpaus. 


fredag 8 november 2013

Porto Santo

I förrgår kväll kom vi fram till Porto Santo efter strax över tre dygn till havs. Atlanten var nästan helt lugn hela vägen med små dyningar och ingen vind. Väderrapporten innan vi åkte sade lite vind, i verkligheten kunde vi bara segla runt tio av de åttio timmarna. En bit på väg upptäckte vi att vi förmodligen blivit lurade av tankmätaren och inte hade så mycket diesel som vi räknat med. Vi skruvade upp inspektionshålet till tanken och började mäta och räkna: det skulle inte räcka. Vi hade en dunk kvar med fem liter diesel men den sparade vi för att kunna köra sista biten in hamnen. När solen gick upp sista dagen hade tankmätarnålen lagt sig bekvämt till ro i botten och vi började slå vad om när motorn skulle dö. Tänkte att vi får ligga här med Porto Santo i sikte och guppa tills vinden kom igen. Väderrapporten sade att högtrycket parkerat över Madeira och det var därför det inte fanns någon vind. Eller? Kom det en liten bris? Minsann. Vi kunde segla, till en början i två knop, därefter i tre knop och efter några timmar forsade vi fram i fyra knop. Vi räknade distansen kvar och när vi insåg att vi var inom räckvidd startade vi motorn och körde i hamn precis när solen gick ner. Det blev skumpa och tonfisk (som vi precis dragit upp) till middag, sedan sov vi sött alla fem.