lördag 28 september 2013

Regn och motvind

Vår bästa kompis azoriska högtrycket fick nog av vardagslunket för ett par dagar sedan och gav sig av på semester. I vanliga fall ligger hon stilla en bit ut på atlanten för att ge oss sol och nordlig medvind och puffar upp alla obehagliga lågtryck som närmar från Amerika upp mot Skottland. Men i september månad händer det ibland att hon åker iväg en sväng för att roa sig (snarare upplösas) och då passar dessa lömska lågtryck på att gotta sig här nere i värmen och ge sydlig kuling och regn som tack. Det är just detta som har hänt så sedan i tisdags har vi legat inne i staden Vigo.

Vigo är en gammal hamnstad, stor som Göteborg ungefär, och ligger i den sydligaste och sista rian, en liten bit norr om den portugisiska gränsen. Staden har en kommersiell hamn, en stor fiskhamn, en  f d skeppsindustri, en betydande bilindustri och en vacker kust - som Göteborg ungefär. Efter dessa dagars blåsande och regnande är jag i princip övertygad om att Vigo är Spaniens Göteborg, det känns lite hemma helt enkelt. Dagarna här har gått fort, när det inte har regnat har vi tittat på staden och när det har regnat har vi antingen varit i båten och myst eller gått runt i ett köpcenter och fönstershoppat. Det ligger ett helt gäng med andra skandinaviska långseglare här som liksom oss väntar på bättre vindar så vi är inte i något akut behov av extern social stimulans.

I morgon skall det komma en liten paus i blåsandet så då byter vi stad till Baiona som ligger två timmar åt sydväst. Vi får gå så fort solen går upp för att hinna dit innan den nya vinden börjar så nu är det dags att sova.

Gustav badar i sittbrunnen.

söndag 22 september 2013

Islas Cies

Maria pratade mycket om dessa Islas Cies, som hon besökte under sin förra segling, långt innan vi närmade oss. Hon beskrev dem som några av förra resans höjdpunkter, som något karibisktparadisiskt ställe i Europa. Långa och vita stränder, eukalyptusskogar, höga berg och atlanttittande klippor med ensliga fyrar. Det är ju lätt att få upp förväntningarna när man hör det, även för en sandstrandhatare som jag. Eftersom det var värmebölja med stilla väder på väg och två goa norska båtar vi träffat tidigare redan låg där och solade så hoppade vi över två rias (vikar) och gick direkt ner till Islas Cies. Det gör ju inget om vi väntar med ett upptäcka något ställe här och där eftersom vi skall gå samma väg hem igen i vår. Hur som helst, förväntningarna jag hade byggt upp på dessa naturreservatsöar var i underkant: det är verkligen, verkligen, härligt här. Lugnt, skönt, lagom mycket andra båtar, en liten affär där man kan köpa bröd och dessutom ett litet café med trådlöst internet som räcker ända ut till sittbrunnen. Vi blir kvar här så länge vädret tillåter.


Lek i gummibåt i Muros

Äntligen har vi fått igång grillen!

Solnedgång i vår ankringsvik

Familjen uppe på klipptopp

Atlantdyningar på öns västra sida

Fru och hav (ej havande fru)

Matpaus i eukalyptusskog

Stranden i viken vi ligger ankrade

Gustav doppar tårna

onsdag 18 september 2013

Snabbuppdatering

Vi skall precis ge oss av från marinan i den lilla staden Portosin för en natts ankring innan vi åker vidare söderut i morgon. Det skall komma massa värme och stiltje och planen är att njuta av det ute på öarna Islas Cies utanför Vigo. Det blir fint det.

lördag 14 september 2013

Små skutt söderut

Vi har ju inte bråttom. Det är härligt. Vi tar små steg framåt nu, vik för vik, riá för riá. Från Camariñas seglade vi igår i fin nordlig vind i sju knop runt de två uddarna som utgör det europeiska fastlandets västligaste punkter. Väl runt den kända klippan Finistere gick vi upp i viken med samma namn och ligger nu ankrade i en skyddad vik utanför den lilla staden Sardineiro. 

När vi skulle ta oss in till land insåg vi att vi glömt ta med olja till utombordaren. Det kanske var lika bra, då fick vi lite roddträning som avbrott i vårt lata liv. Eller nja, Maria har varit ute och sprungit innan, så jag fick ro in. Nu ligger Volare (gummibåten) på stranden och vi äter musslor på en restaurang och väntar på att siestan skall ta slut så vi kan köpa lite bröd. Kanske lite motorolja också om vi har tur. 


M&G med byn, stranden, dimman och Fria i bakgrunden. 

onsdag 11 september 2013

Segla? med Gustav

Som Erik skrev i förra inlägget gick seglatsen över Biscaya bara bra. Det var skönt att pappa var med och delade på nätterna med Erik så att jag "bara" hade Gustav-vakt då. Gustav verkar nämligen inte tycka att längre guppiga seglatser är speciellt kul. Ur hans perspektiv är det nog mest irriterande att båten kränger och slamrar vare sig han ska sova eller träna på att stå. Med akterlig vind rullar det en del, så när Gustav försökte hitta ett skönt sovläge, vilket han gör ganska grundligt nu för tiden, hamnade han ibland fel så att vågorna lyckades välta över honom på rygg och då låg han där som en sköldpadda och ropade på hjälp. Ibland funkade det att muta honom med bröstet, men ibland dög inte det utan han ville rulla ihop sig till en liten boll uppe på mig eller på min kudde. Ofta fann jag mig liggandes på tvären i vår akterkoj, som är smalare än jag är lång (eller kort), en arm om Gustav, en arm i skrovsidan och böjda ben med fötterna i skottet mitt emot för att hålla balans. Hur bra tror ni jag sov? Sen har Erik och pappa mage att gnälla om dålig sömn när allt de behöver göra är lägga sig till rätta och blunda. Dessutom snarkade pappa så högt att han inte märkte när Gustav skrek och påstod därför att vi två bara sov hela nätterna.

På dagtid delade Erik och jag på Gustav-vakterna och båtvakterna, några gånger lyckades jag få en hel fyratimmars båtvakt vilket var fantastiskt skönt. Att segla och känna hur vinden trycker båten framåt är fortfarande fantastiskt. Men, med Gustav ombord har det infunnit sig en baksida. Så fort båten kränger och tar fart funderar jag några sekunder på om Gustav kommer bli störd och irriterad av att han tappar fotfästet. Inte nog med det så får jag numera dåligt samvete efter en längre stunds lugn i sittbrunnen eftersom jag vet att Erik då är där nere med en gnällig Gustav, han är precis som de flesta åttamånaders bäbisar ganska mammig när något är fel. Förr handlade det om fyra timmars vaksamhet följt av fyra timmars ledighet, nu är det mer en fråga om vakt dygnet runt. Fast jag antar att det hade varit ungefär likadant om någon av oss hade varit ensam hemma med honom medan den andra arbetade. Vi har inte fått ett barn som gillar att sitta still och pilla, han är alltså ingen trollunge utan uppenbarligen vår.

Hur som helst, efter närmre fyra dagar på havet var både Erik och jag ganska uppgivna och ifrågasatte båda två om vi verkligen vill ta oss till Kanarieöarna. Är de jobbiga dygnen värda det vi vinner i sydlighet (varmare dygnstemperatur)? Eller är det kanske lika skönt att övervintra på någon liten flod i södra Spanien? Då behöver vi inte heller oroa oss för den längre seglatsen norrut på våren. Redan två dagar senare började vi försiktigt dryfta frågan igen. Nu lite hoppfullare. Gustav blir ju äldre och kanske klokare, dvs. börjar gilla att segla. Vi är envisa båda två och tycker om att fortsätta vidare hur mycket vi än försöker övertala oss själva att vi vill göra inget. Vi får se. Än så länge väntar vi med beslutet och låter det jobbiga med Biscayadygnen blekna i våra minnen.

Efter en skön lördag i La Coruna med mysigt ölfestivalhäng på ett litet torg omgivet av höga lönnar åkte pappa hem tidigt i söndags. Vi såg att vinden skulle vara svag de kommande två dagarna men därefter starkt så vi valde att glida vidare mot billigare marinor och ankringsvikar (32€ natten i Marina Coruna). Första natten spenderade vi ankrade i Corme, vi gick aldrig i land utan fortsatte dagen därpå till Camarinas där vi fortfarande är (18€ natten med wi-fi). Camarinas är en sömnig liten fiskeby, med några matinrättningar längs strandpromenaden och några små butiker utspridda på måfå bland husen. Precis vad som behövs när man är inblåst i Spanien. Erik har redan hittat ett stamställe för sin morgonkaffe, den kostar 1 peng. Vi har också börjat på en gloslista med ord som vi träffat på, hittills på listan finns; mantequilla (smör), sobre (kuvär), el sello (frimärket), el viento (vinden), acceite (olja), la bomba (pumpen). Gissa vad vi har letat efter?

En ny och en ung styrman i Fowey

Fiskebåtskyrkogård i Camaret sur Mer

Piren i Camaret

Lugn Biscayadag

Delfiner

Delfin

Spegelblankt på Biscaya

Delfiner och fotograf

Kvällsmys

Lekplats i La Coruna

Kul att gunga

Sen ankomstkväll


lördag 7 september 2013

La Coruña

Sent igår kväll kom vi fram till Spanien och La Coruña. Seglingen har gått utmärkt, vinden har varit konstant nordlig och pendlat mellan 4-10 m/s. Vi har sett massor med delfiner och några valar. Jag såg ett vattensprut en bra bit bort men Maria och Anders påstår att de såg en stor svart fena på närmare håll, kanske var det en späckhuggare. Hur som helst så är det härligt att vara över Biscaya, det har varit vårt enda lilla stressmoment men nu kan vi ta det lugnt och invänta höststormarna med ro. Nu skall vi duscha och pudra näsan ett litet slag och i eftermiddag blir det en tur på stan. Kram på er där hemma.

onsdag 4 september 2013

Mot Spanien

Efter en stor måltid i land i går kväll och toalettstoppsfixande i dag har vi nu fulltankade lämnat Camaret-sur-mer i Frankrike. Vi tuffar på ett spegelblankt hav söderut mot À Coruna. Pappa är stört nöjd med läget och tycker det är mycket bättre att korsa Biscaya än att jobba.

söndag 1 september 2013

Biscaya nästa

Vi kom fram hit till Fowey sent i tisdags kväll efter en lång dag på havet. Den första biten från Weymouth var lite krånglig på grund av starka krockande strömmar strax söder om den halvö som Weymouth och Portland ligger på. På båda sidor om halvön går en stark södergående ström som precis vid halvöns spets möter den starka väst/östgående strömmen. Det skapar ett område som kallas för "Portland race" med mycket oroligt vatten, strömmar upp emot tio knop och stora vågor. Även de lokala fiskarna (alltså yrkesmännen, ej undervattensdjuren) undviker området och efter att en tvåtandad brittisk gammal sjöbuse varnat oss för området även i lugna vindar bestämde vi oss för att undvika det. För att ta sig förbi fanns två alternativ: att slicka kusten på ett hundratals meters avstånd eller ett göra en stor båge öster om hela alltet. Den inre vägen var cirka två timmar snabbare men vi hade varit tvungna att göra den i mörker kl 03 för att få rätt tidvatten med oss. Enligt uppgift skulle det ligga mängder med hummertinor i området och utan ljus hade det varit omöjligt att undvika att köra på dem. När Maria berättade om en båt från hennes förra resa som körde på en hummertina och bröt av rodret så kände jag, klok som jag är, att den där tvåtimmarsomvägen kanske ändå inte var så dum. Vi tog helt enkelt sovmorgon till kl 04.30 och gick med det första gryningsljuset ut från Weymouth.

Dagen bjöd som vanligt på både stiltje och frisk vind. Vi har märkt att det engelska MET Office (vädertjänsten) ofta sjöväderprognosen "cyclonic". Det betyder att det kan blåsa från vilket håll som helst, mellan 0-10 m/s. Kanske är det en sommarjobbare på väderkontoret som gör det lätt för sig. Denna dag hade denna i alla fall rätt, vi hade alla vindstyrkor och vindriktningar, kryddat med dimma och åska. Jag roade mig med att studera åskmolnen på radarn och vi lyckades (med i mina ögon ren skicklighet) undvika de värsta åskbyarna.

Strax efter det blivit mörkt puttrade vi upp på floden i Fowey där Emelie och Alan (Marias barndomskompis och hennes brittiske segelmakare) mötte oss. Först försökte vi hitta en ledig gästboj i bäckmörkret men gav snabbt upp och lade oss för natten på byns enda pontonbrygga med en stor upplyst skylt som sade max två timmars tilläggning. Tidigt dagen efter kom hamnvakten och hälsade oss välkomna, som tur var tyckte även han att det var en bra idé att lägga sig där och invänta dagsljuset innan vi gav oss in och snurrade bland alla bojade båtar. Vi flyttat ut båten till en gästplats, packade ihop några väskor och flyttade i land. Vi bor nu hemma hos Emelie och Alan och njuter av huslyxen medan de jobbar på dagarna. Under dagarna här har vi strosat runt, tittat på kor, druckit cream tea, fixat på båten och bara tagit det lugnt. Gustav har krypit runt på golvet och olika gräsmattor och tittat på alla människor.

Ikväll kommer Marias seglingssugna pappa Anders för att segla med ner till Spanien. Det skall bli roligt och skönt att få en person till som kan avlasta. Vi har väl insett att just nu är det lite för tungt för oss två ensamma att segla mer än ett dygn i sträck. Båten behöver 24 timmars tillsyn och Gustav behöver i princip 24 timmars tillsyn, vilket med oss två ensamma inte lämnar så mycket tid över till sömn. Nu har vi skapat ett vaktsystem med dubbla fyratimmarsvakter, en för båten och en för Gustav. Skall bli skoj att se hur det fungerar.

Från Fowey har vi två alternativa rutter ner till Spanien. Antigen kan vi segla direkt dit, väster om Frankrikes nordvästspets och ön Ushant samt utanför trafiksepareringen för handelsfartyg där utanför. Det är ca 450 sjömil eller knappt fyra dygn. Alternativ två är att gå genom sundet Chenal du Four innanför Ushant och göra ett kortare stopp någonstans utanför Brest. Fördelen är att vi kan få en säkrare väderprognos och göra det sista hoppet ner till Spanien ett dygn kortare. Nackdelen är att det tar lite längre tid. Vi har bestämt oss för en kompromiss: ta innervägen, hoppas på att få mobiltäckning så att vi kan ladda ner det senaste vädret och sedan fortsätta utan landhugg i Frankrike om vädret ser bra ut. Hur som helst ger vi oss iväg i morgon (måndag) eftermiddag så att vi kommer lagom till medströmmen genom Chenal du Four.

Nu skall vi packa ihop oss och flytta ut till båten igen. Ikväll blir det avskedsmiddag i sittbrunnen med Foweyborna.

Gustav på plats i sin stol under sprayhooden

Slappsegling

Cornwallig glassbil

Koalaungen

Sjömanskostym  

Cream tea med Emelies arbetskamrater på Fowey House