söndag 20 juli 2014

Susar hem

Vi seglar norrut med Svinbådan i sikte. I morse lämnade vi Malmö och har haft en kanonsegling. Mellan 5 och 7,5 knop, medström det är fint det. Monitor har styrt större delen, men den byiga vinden är inte så lätt att hantera för henne när vi samtidigt kräver en stabil kurs. Det är många andra som är ute och seglar. En Najad i vår storlek som vi ”kappseglade” med insåg efter ett tag att det var bäst att hålla ut lite från den vingliga Fria. Sen gav de upp och började bada istället. De har nog semester.

Snart är vi tillbaka i Höganäs där vi började vår resa för knappt ett år sen och vår ”långsemester” tar då slut. 6000 sjömil har vi seglat (och kört för motor). Året har varit väldigt bra. Seglingsdelen blev inte riktigt vad vi väntat oss och vi har inte upplevt några häftiga seglatser med stormvindar eller rekordfarter. Men å andra sidan var det också vad vi bestämde oss för, att ta det lugnt. Utmaningen har istället funnits i att sysselsätta Gustav och att aldrig ta ut sig för mycket. Efter en lång segling har vi inte kunnat sova ett dygn, det har varit vanlig dag direkt med gröt klockan åtta. Just det är också det bästa, vi har haft ett helt år av vardag ihop, hela familjen. Ingen har behövt gå till jobb eller dagis. Vi har kollat in varenda lekplats i hamnarna vi besökt, de spanska är bäst, och druckit vår latte med havsutsikt varje dag. Dessutom har vi träffat andra seglare som blivit våra vänner på vägen, vilket förgyllt vår vardag och ibland gjort den till en fest.

Nu på slutet har vårt seglingssug verkligen kommit tillbaka. Sen vi lämnade Labö har vi kunnat segla nästan hela tiden och Gustav som numera fått sjöben kan leka trots att det lutar och gungar. Det hjälper så klart att det inte finns någon Atlantdyning här (och att mormor och moster fanns med som leksällskap). Nästa långsegling blir nog i Skandinavien eller möjligtvis till Skottland, där finns det också gott om fina ankringsvikar och skyddat vatten.

I morgon ska vi hjälpa mormor och morfar att putsa på deras båt så att de kan få i henne snart. Sen tar vi en extra tur med Fria till Hallands Väderö innan det är dags att plocka upp henne och påbörja vår flytt till Göteborg. Dagis börjar 25 augusti, Erik börjar den 1 september. Jag letar jobb eller uppdrag. Någon som behöver en grafisk formgivare?

Vi hoppas att även ni som följt bloggen hemifrån har fått lite underhållning och seglingskänslor, både ni som vi känner och ni som vi inte känner. Det hade varit jättekul för oss om ni okända läsare skrev en kort hälsning i kommentarsfältet här under.


Det blir nog snart fler äventyr till havs. En gång långseglare, alltid långseglare.  

tisdag 15 juli 2014

Det går långsamt...

... precis som vi vill ha det. Vi stannade ytterligare två nätter ankrade i en liten vik / sjö som satt ihop med Kielkanalen. Härligt ställe, det var varmt och vi badade och lekte på en liten strand. Ute på Östersjön blåste kuling men vi var väl läade av den omgivande skogen. Andra dagen i viken stod Maria och tittade ut genom fönstret när hon såg en båt hon kände igen. Det var den tyske ensamseglaren vi träffade i Lissabon som efter t o r Västindien nu ankrade bredvid oss för sista natten innan hemkomst till Kiel. På kvällen rodde vi och hämtade över honom till vår båt och fick sällskap och historier.

Dagen efter slussade vi ut oss och det visade sig att även i den östliga ingången till Kielkanalen var hälften av slussarna trasiga. Vi slapp dock vänta två timmar i denna ände utan kunde slussa ut oss och vara ute på havet igen. Vi gick någon timme norrut och stannade i Labö på den tyska rivieran. Stor hamn och mängder med semestrare men ändå ett trevligt ställe. Vädret såg dock inte lika bra ut, det skulle komma en massa vind igen så vi gick upp tidigt nästa morgon och seglade över till Rödbyhavn (färjestaden) i Danmark. Den tyska hamnguiden varnade oss för en industrihamn utan charm men det var inte så fasligt. Där fanns bra wifi och fungerande duschar med både bra tryck och värme och utan en sådan där störig knapp man måste trycka på var tionde sekund; vad mer kan man önska? Tio minuter efter vi lagt till kom kulingen och regnet så Gustav fick rastas i vattenpölar. Det var faktiskt första gången han behövt vara ute i regn insåg vi så vi har nog haft ganska bra väder det här året (Maria har för övrigt inte använt sitt seglarställ ännu). Vattenpölar var fantastiskt roligt.

Vi låg kvar två nätter i Rödby medan kulingen drog över och igår kom Marias mamma och syster ner för att segla med oss ett par dagar. Skoj med besök på båten igen även om det inte var speciellt länge sedan sist. Idag har vi seglat ett par timmar i sol och bra vind till Gedser och vi njuter fortfarande av frånvaron från dyningen och tidvattnet som vi vant oss vid. Vi är nu bara ett drygt dygns segling från Höganäs men med sol och svaga vindar så långt prognosen sträcker sig skall vi segla så långsamt vi bara kan.

torsdag 10 juli 2014

Havet är härligt!

Efter cykelutflykten satte seglingssuget in. Så dagen därpå gick vi först till Delzilj på förmiddagen. Vi kom fram precis innan det blåste upp och började regna. Strax efter oss kom det in tre andra svenska båtar, vi konstaterade att vi nu närmar oss de ”vanliga” semesterseglarna. På eftermiddagen, lagom till att tankstationen öppnade igen, avtog vinden och regnet minskade. Det var också högvatten i Delfzilj och dags för oss att åka ut på Ems. Färden ut till Borkum blev skumpig, medström men motvind. Trots det var vi väldigt nöjda med att vara på väg.

På söndagen skulle det komma åska och starka vindbyar så vi planerade att stanna en dag på Borkum. Vi gick upp för att betala hamnavgiften, vilket var omöjligt eftersom de inte öppnat än. Gustav fick springa av sig på gräsplätten sidan om hamnens enda restaurang. När vi tittade ut mot havet såg det lugnt och lockande ut. Vår holländska granne avseglade just då mot Norderney. Vi kände suget. Väderleksrapporten såg bättre ut så vi gav oss iväg. Det blev en jättefin dag, halvvind och bra fart. Det är så skönt att segla. Vi har inte alls tröttnat. Men vi har tröttnat på atlantdyning och motström, det är säkert.

Väl på Norderney pratade Erik med hamnkaptenen som sa att om vi gick senast åtta dagen därpå, sista dagen innan nordanvinden skulle börja, skulle vi kunna ta oss till Brunsbüttel och Kielkanalen utan att få motström på Elbe. Ännu en fin seglingsdag. Vinden avtog under dagen och solen gassade. Motorn fick hjälpa oss upp för floden. Lagom till att Gustav somnade kom vi fram till slussen. Jag skyndade mig upp från Gustavs koj när jag hörde hur Erik drog ner farten, ibland är det bråttom när det ska slussas. Men inte i måndags. Vi väntade, och snurrade runt, sicksackade mellan båtar, drev med strömmen. Det finns ingen väntplats och allt vi hörde var tyskt prat på VHF:en som vi inte förstod så mycket av. Efter drygt en och en halv timme fick vi gå in i den nya stora slussen, vi och nio andra fritidsbåtar fick slussa ner tillsammans med tre stora fraktfartyg. Den gamla slussen var ur funktion fick vi höra av den holländska båten som vi förtöjt i. Slussen var så bred att vi låg utanpå varandra. Det hade mörknat när vi äntligen fick köra ut. Vi som hoppats på en tidig kväll. Brunsbüttel marina var full av båtar som låg utanpå varandra. Inte så lockande att ge sig in där när nio andra båtar var på väg att göra samma sak. I sista stund ändrade vi oss och gick vidare en bit in där vi trodde att det skulle finnas ännu en brygga för fritidsbåtar. Egentligen får man inte gå på kanalen när det är mörkt. Även den bryggan var full, men vi hittade en tankstation som inte skulle öppna förrän åtta morgonen därpå, där la vi oss.

I tisdags när Gustav väckt oss tuffade vi vidare i regn och nordanvind. Med sittbrunnstältet uppe är det inte så farligt. Nästan lite mysigt. Vi gjorde te och scones. Precis innan vi kom fram till Rendsburg ringde Eriks föräldrar som nyss anlänt till byn och undrade var vi var. Bra tajming.

Nu har vi varit här i Rendsburg två nätter. Gustav har fått leka med farmor och farfar och vi har njutit av sittbrunnshäng. Vi fick också lite egentid då vi handlade, lagade toalett och drack en öl i sittbrunnen. Ibland är det väldigt skönt att kunna tänka alla tankar till slut och diskutera saker i lugn och ro. Vi hann också göra en 28 punkter lång lista över sådant som vi vill fixa på Fria i framtiden.

Idag kör farmor och farfar hemåt och vi ska också ge oss av. Värmen är här för att stanna men vinden är tyvärr motig ett tag till. Vi kommer ta det lugnt och förmodligen gå ur kanalen i morgon för att sen se hur mycket det blåser och från vilken riktning. Det får avgöra om vi tar Lilla bält, Stora bält eller Öresund på vår färd mot Höganäs.

Vi tänker en del på våra norrländska vänner på Bri som har motorstrul och fastnat i Holland. Vi hade ju verkligen hoppats på att vi skulle ses igen och att de skulle komma ikapp oss snart. Men tyvärr verkade det som om de har otur just nu. Vi önskar så att vi kunde flyga hit dem och bogsera dem en bit på vägen.


Hoppas vår lagning av värmeväxlaren fortsätter att fungera, vi är så nära hemma. Men ändå tar vi det lugnt för det är riktigt härligt på havet igen.

fredag 4 juli 2014

Zoooooooom swisch

Se upp alla kossor för här kommer vi susande.
I 30-års-present fick jag av Erik en utflykt med elcyklar och en konvertering av min egen cykel ifall jag gillade känslan. I dag var det dags, en bakfiets (lådcykel) och en vanlig cykel packades för utflykt. Att packa var hur lätt som helst, lådan rymde allt som en småbarnsfamilj behöver, det kändes nästan som om vi skulle kunna bo i den. Sen susade vi skrattandes i väg. Det var hur lätt som helst att cykla med eldrift. Vindpustar och uppförsbackar som i vanliga fall brukar resultera i en massa mummel och gnällande från min sida var plötsligt något kul, en anledning att öka på motorns kraft.

Vi cyklade ut ur Groningen där vi nu befinner oss och tittade på kanalen, samma kanal som vi tidigare åkt båt på. Sen cyklade vi längs med den i timmar och kom till en liten liten by med snurrande mölla och badande holländare (konstgjord sandstrand i kanalen). Där åt vi lunch och lät Gustav sova sin lur på filten i skuggan, idylliskt. Efter en stund blev vi rastlösa och önskade, tvärt om mot vad vi brukar önska, att Gustav skulle vakna så att vi kunde cykla vidare. Så roligt var det att cykla, eller rättare sagt att åka cykel.

Vi har så klart tagit bilder på lådcykeln från alla möjliga håll och mätt lite. När vi kommer hem till landlivet ska det byggas lådcykel, med eldrift.


Bra snurr där på pedalen säger besiktningsmannen. 

Kungen och hans trampande betjänt. 

Trötta trampare. 
Historiens roligaste gunga råkade finnas i en park på vägen hem.
 

fredag 27 juni 2014

onsdag 25 juni 2014

Motorn lagad med tejp

Under gårdagens kanalputtrande anade jag ett nytt ljud från motorn. Jag öppnade och tittade efter och såg då en mycket prydlig vattenstråle komma ur ändan på värmeväxlaren. Skönt med lättdiagnosticerade fel. Jobbigt med fel dock. Vi lade till på väntplatsen vid en bro vi precis passerat och tittade närmare. Ett litet litet hål hade uppstått och ur det kom sjövatten. Vi låg mitt ute i ingenstans utan ens möjlighet att komma i land så vi insåg att vi behövde ta oss ytterligare en timme upp till staden Gouda för att få till en vettig reparation. Maria gjorde en MacGyver och silvertejpade över hålet och i sällskap av den svenska barnfamiljsbåten Fortuna som vi precis stött ihop med fortsatte vi. Tejplagningen höll faktiskt i 40 minuter, den sista biten läckte mer vatten ut men motorn höll sig kyld nog.


Ny värmeväxlare då, vad kan det kosta? 30 000 kr. Aj aj aj. Om man bara byter den grejen som hade korroderat sönder då? 14 000 kr. Aj aj. Det får bli någon slags lagning här. Vår tekniska telefonsupport på Helenedals mekaniska tipsade om att det visst går att svetsa (silverlöda?) i koppar men man får vara rätt duktig på det om det skall fungera. Vi har ju ändå inte utrustning för det och känner ju inte görmånga metallhantverkare som vi litar på i Gouda. Det måste bli en temporär fullösning men silvertejp fungerade som bekant inte så bra. Det hade varit lockande att försöka laga den med ost eftersom vi är i en oststad men det hade varit synd på osten. Lim då? Vi gick över till bygghandeln mitt emot gästhamnen och köpte epoxi som vi geggade in hela området kring hålet med. Just nu väntar vi på att det skall härda och i morgon blir det testkörning. Vi får väl se hur det går men oavsett hur det går är jag nästan glad att det hände. En sådan osannolik tur att felet uppstod precis där på en lugn och nästan otrafikerad kanal precis intill en hjälpsam båt. Om man nu måste ha motorstrul, vilket man tydligen måste ha, så var detta det absolut bästa stället. Dessutom är Gustav glad som får titta på stormotorn så mycket han vill under tiden vi grejar med den.  

fredag 20 juni 2014

Midsommar igen

Förra årets midsommar hann vi knappt fira för då bara jobbade vi med båten för att komma iväg. Denna gång blev det mycket bättre. Vi stack från England i onsdags och tog oss över Nordsjön över natten till Belgien. Vi tyckte det gick lite för lätt att segla med bara en ett-och-en-halv-åring så vi hade flugit över en tvååring med tillhörande föräldrar inför denna sista långa tur. Det gick prima även om jag var lite trött i ögat vissa stunder då jag var hemma på blixtbröllop i Sverige under helgen och kanske inte sov riktigt alla de timmar min skönhet kräver. Hur som helst, vi kom till Belgien till en kuststad som vi aldrig lyckades lära oss namnet på men som efter lite tittande i pilotboken verkar kallas för Blankenberg. I morse seglade vi vidare österut, först i över två knops medström men senare med nära fyra knops motström, mot den Holländska staden Vlissingen. Där slussade vi in oss och puttrade upp till staden Middelburg. Mataffären i staden satt inne på midsommarviktiga saker som jordgubbar och gräslök så vi fick till en ganska bra midsommarmåltid i en solig sittbrunn. 

De kommande dagarna skall vi ta det lugnt och ha skoj innan våra vänner åker iväg. Sedan får vi se hur vi gör, det går att ta kanaler hela långa vägen upp till den tyska gränsen eller så puttrar vi ut i Nordsjön om vädret är bra och vi tröttnat på alla sluisar och broar. 

Seglande besökare på väg mot Vlissingen. 

tisdag 10 juni 2014

Kanalsegling och bröllop

Oj vad tiden gick fort här. Vi var nyss utmattade Biscayaseglare känns det som men det har nästan gått två veckor sedan dess. Vi tog oss vidare från Frankrike till England, seglingen över kanalen var både härligt och spännande. Vi tog innervägen genom Chenal du Four till en början, perfekt tidvattentiming gav oss flera knops medfart de första timmarna. Sedan dog vinden och vi var rädda för att det skulle bli motorgång igen men runt solnedgång kom det en trevlig halvvind på 5-7 m/s som vi myste med hela natten. Det var fullt av handelsfartyg, fiskebåtar och andra segelbåtar på vägen över och när dimman dessutom kom var vi glada för vår radar och för vår AIS. På morgonen dog vinden samtidigt som solen kom och vi seglade / drev ett par timmar med tidvattnet. Runt lunch förra måndagen kom vi fram till Fowey som har varit det enda planerade målet under hela året. Marias bästa kompis skulle gifta sig med den brittiska segelmakaren hon träffade under seglingarna med Cantare för fyra år sedan. Det var skönt att vara där nästan en vecka innan så vi kunde umgås lite med brudparet och vara i ett riktigt hus på dagarna. Varm dusch, tvättmaskin och fungerande internet är landlyx vi glömt att vi gillade. Sakta med säkert kom släkt och vänner till Fowey och vid bröllopet i lördags var den lilla staden Fowey invaderat av svenska och engelska bröllopsgäster. Det blev en mycket trevlig kväll, dessutom gjorde Marias mamma en alldeles oerhört uppskattad insats som barnvakt under kvällen och natten så vi fick vår första natt utan Gustav sedan han kom för nästan ett och ett halv år sedan.

I måndags seglade vi vidare österut längs Englands kanalkust och kom fram till floden som leder upp till staden Salcombe där vi nu ligger ankrade två nätter för att vänta ut lite blåst och sjö som drar in med ett lågtryck från Atlanten. Vi blev påminda av hur mycket vi saknar den svenska allemansrätten när hamngubben, som till sitt försvar är mycket trevlig och hjälpsam, kom förbi och ville ha 10 pund för att vi låg ankrade på floden. Det är väl så det fungerar här helt enkelt. Vi hoppas att vinden skall dra över i natt så att vi kan fortsätta det dryga dygnet till Brighton. Där kommer jag hoppa av ett par dagar för en blixtbröllopsvisit på Hamburgö medan Maria tur får ta hand om tre besökare som skall segla med oss i tio dagar och hoppa av (om vinden vill) i närheten av Amsterdam. Det känns väldigt konstigt att vara så nära hemma nu och hjärnan kan inte låta bli att tänka på landlivet. 

fredag 30 maj 2014

Gustav blir kvar

Gustav förstod allvaret och skötte sig utmärkt på Biscaya. Han tittade på delfiner, vilka vi såg många, lekte lugna lekar och klättrade upp och ner för trappan utan att trilla. En gång mutade vi honom med russin, det var när Erik ville ta en tupplur, annars blev det förvånansvärt lite matmutor och inget datortittande. Flugan som bosatt sig ombord var också underhållande långa stunder, den tackar vi för besöket. Konstigt nog ville den inte flytta ut i den franska kylan trots att vi påpekade att det var nyttigt med frisk luft.

I går kväll, närmre klockan åtta kom vi fram till Camaret. Här har vi kört med avfuktaren och njutit av att sova längre än fem timmar per natt (Gustav sov så klart mer). Det finns även bra internet i båten, så nu ska vi kolla på Kärlekskoden och dricka fransk cider, mysigt.

Tack för alla kommentarer på förra inlägget =)

tisdag 27 maj 2014

Snart på väg, kanske

Delfinkompisen hoppar runt båten, solen skiner på skog och sandstränder, Gustav har lärt sig säga mustasch. Vi ligger ankrade i en ria som heter Cedeira. Inte riktigt vad vi tänkt oss, men mysigt.

Väderprognoserna har sett väldigt olika ut på sistone, ibland med små uppdykande lågtryck som lömskt hotar med kuling från fel håll, ibland med perfekta vindar. Trots att rapporten såg bra ut igår morse valde vi att bara gå en bit, på rätt håll, längs kusten. Här har vi sovit en natt och skall snart kolla vädret igen. Om det ser stabilare ut ger vi oss av mot Frankrike direkt.


Det ska bli härligt att segla igen, titta på stjärnor, äta godis (vi har haft godisstopp under landvistelsen) och utmana oss själva. Förra gången vi korsade Biscaya tappade vi ju all tro på långsegling med barn (och då hade vi matrosen morfar med). Förhoppningsvis är det lättare att underhålla Gustav den här gången. Annars får vi adoptera bort honom, vi kan inte ha en son som inte gillar långsegling. Tur att han visade intresse för delfinen som dök upp igår, något slags hopp finns det, och han gillar att mata fiskar, med allt som går att kasta. Nam nam, säger han till dem och skrattar.

lördag 17 maj 2014

I väntan på vind

Gustav matar fiskmåsar med gammalt bröd, det fanns inga ankor i närheten. 
Sen min födelsedag har vi fortsatt norrut i rask takt. Raskare än vi först tänkt oss. En dag skulle vi bara segla 15 distans, men när Gustav precis somnat och vi drog ner farten för att inte komma fram för tidigt, undrade Erik om vi inte skulle segla vidare till nästa ria. Det gjorde vi och när vi närmade oss den funderade vi på om vi inte skulle passa på att runda Finisterre, den västligaste spetsen på Spanien, när dyningen var så lugn. Till slut hade vi motoriserat 65 distans och kom fram till Camarinas lagom för en kvällspromenad. Trötta efter tidiga morgnar såg vi fram emot att ta det lugnt några dagar. Men så såg vi en väderlucka en dag senare, som skulle göra det möjligt att segla lite på väg A Coruna. Efter allt motorbuller var vi väldigt seglingssugna så vi bestämde oss för att göra hoppet på 55 distans. Vinden vred inte riktigt så mycket som den skulle, och i början var det rätt jobbig motsjö. Trots det var det väl värt det när vi kunde segla den sista biten. Ibland förundras jag över hur bra det känns att segla. Vi har liksom vant oss vid att köra motor och det är tryggt och förutsägbart i förhållande till att segla. Hoppas vi kan segla mer framöver.

Här i A Coruna har vi fixat lite inför Biscaya-färden och det kommande bröllopet i Fowey (Emelie och Alan). Vi har kollat motorriktningen, spänt riggen, packat gummibåten, tankat diesel och handlat finkläder. Vad som är kvar att göra är en matplan, den ska jag ta tag i när jag skrivit klart det här. Just nu blåser det för mycket där ute på Biscaya, även om det är svårt att tro inne i staden där husen läar och solen bränner. Efter flera dagar med molnfri himmel ser vi faktiskt fram emot lite mulet väder. Vi har passat på att skrubba båten (både uppe och under) och plaskat med vatten. Ätit krabba och druckit vin, ätit kanelglass och druckit smoothies. Vi har det väldigt bra. Dessutom har vi fått hyra en lägenhet det första halvåret hemma, så inte ens det behöver fixas längre. Dagis är också klart. Bara jobb kvar för min del, bara.

P.S
Angående mina "hippieprojekt":
1. Det går bra med vårt icke-användande av schampo, balsam och deo. Håret och huden trivs, eksemen gör det inte. Nyfikna? Kolla in www.nopoo.se. Erik är väl inte helt övertygad om att hans tjocka hår blir rent, men han ska ge det ett tag till. Jag klippte honom idag för att göra det lite lättare.

2. Det går lite lite bra med EC-andet (pottandet). Häromdagen sa Gustav efter en tur i vagnen; bajsa, och pekade på sin blöja. Jag höll honom över pottan och det funkade. Nu är bajsa ett favoritord som kan användas till det mesta, bra att ingen förstår honom.

3. Tygböjorna däremot används väldigt sällan. Jag gjorde ett försök när Erik var i Lissabon och inte kunde rynka på pannan. Men sen dess har jag inte orkat. Gustav är inte så förtjust i att ta på blöja, så de som man drar på som vanliga byxor är lättare.
D.S

lördag 10 maj 2014

Galicien, Galicien

Ingenstans är så vackert. Ingenstans har så god mat och dryck. Ingenstans längs Atlantkusten finns så skyddade vatten att segla i. Förutom Galicien då. När vi var här i höstas blev vi förälskade och funderade på att stanna hela året. Nu är vi så äntligen tillbaka och vår rädsla att våra minnen från höstens Galicis var onaturligt sockrade stämde inte: här är socker.

I torsdags fyllde Maria 30 år. Vi hade under lång tid hoppats att vi skulle vakna upp den dagen ankrade i solen utanför Isla Cies, vårt paradis precis norr om Portugisiska gränsen. Det blev så. De många långa stånkande morgonetapperna längs den strandiga portugalkusten betalade sig och på eftermiddagen i onsdags kunde vi som enda båt slänga i ankaret på spansk botten och kika in mot den till synes tomma ön.

Födelsedagen kom, presenterna överlämnades och gummibåten pumpades upp. Gustav blev som vanligt överlycklig när utombordaren drogs igång, sedan körde vi in mot den öde stranden. Inte en kotte såg vi på. Eller ja, vi såg mängder med kottar och Gustav roade sig med att plocka upp och spela fotboll med ett par av de stora tallkottarna där vi planlöst promenerade mellan tallar och eukalyptusträd. Skogen alltså, efter all tid på havet och i torra karga miljöer insåg vi hur mycket vi saknat den. Vi satt där i skogen och drack kaffe från termosen och tittade på Fria som låg ankrad medan Gustav samlade pinnar. Länge. På vägen hem längs stranden tog Maria ett födelsedagsbad, det var tydligen inte så kallt sa hon men jag vet inte, gamlingar som hon brukar ju gilla vinterbad och sådant som vi unga inte riktigt ser poängen av. 

lördag 3 maj 2014

Ibland är det bäst att vända

Erik skrev i sitt förra inlägg att vi dagen därpå skulle köra till Figueira da Foz. En lätt etapp tänkte vi och satte inte ens väckarklockan utan litade på att Gustav skulle väcka oss så där lagom tidigt. Visst väckte han oss men då hade vi båda två redan vaknat många gånger under natten, förmodligen för att det blåste mer än vad det skulle göra. Men dyningen hade varit ganska lugn dagen innan så egentligen oroade vi oss inte. Redan när vi lämnade pirarmarna och tog sikte på 50-meters-djupkurvan kände vi att det var mycket motsjö. En halvtimme ut från land ökade även vinden och det gick gäss på vågtopparna. Det var inte alls vad vi väntat oss. Farten landade på i snitt 3,8 knop. Ibland kändes det som om vi fastnat i ett fiskenät när vågorna motarbetade oss från ett håll och dyningen från ett annat. Det var inte kul. Dessutom hade vi ett tidvattenfönster att passa för att kunna gå in till marinan i Figueira da Foz vilket nu såg ut att bli för litet.

Vi vände, för första gången. Det var värt det. Vi rullade ut genuan och susade tillbaka mot Nazaré. Underbar segling. Vågorna kändes inte alls så besvärliga när de rullade oss in mot land.

Dagen därpå var vi redo. Väckarklockan ringde halv 6, fast det fortfarande var mörkt ute släpade vi oss upp och satte på vattnet till kaffet. Allt var så klart förberett kvällen innan. Vatten i vattenkokaren och kaffe i filtret. I kylen låg färdiga frukostmackor som skulle ätas efter avfärd. Gustav fick sova vidare i sin koj. Vi undrade hur vi ska klara av ett landliv med tidiga morgnar varje dag. Havet var mycket lugnare, motströmmen bekant. 7 timmar senare var vi framme vid det beryktade hamninloppet som inte bjöd på något motstånd. Det är så grunt där att dyningen växer och många gånger bryter över hela hamninloppet vilket gör att de ofta får stänga hamnen. Det är inte helt ovanligt att seglare kapsejsar då de försöker ta sig in trots förbud. Men vi kunde lugnt glida in på Mondego floden där medströmmen! gav oss två extra knop.

Här är fint i Figueira da Foz, det finns en stor grön park med två lekplatser och staden är lagom upprustad och inte full av turister. Så här har vi det bra medan det blåser där ute på havet. Erik har åkt till Lissabon för att möta vår gäst och njuta av egentid/utekväll. Gustav och jag är ensamma på båten för första gången ett helt dygn. Det känns lite konstigt men det är nog en bra förberedelse inför landlivet. Hemma kan vi inte umgås hela familjen dygnet runt, då blir nog antingen cheferna eller dagispersonalen lite konfunderade.

Här är uppkopplingen riktigt bra så jag skulle kunna lägga upp en massa bilden, men jag är för trött nu. Ni får nöja er med en bild på den arbetande sonen.
Gustav pumpar ut gammal olja.

måndag 28 april 2014

Långsamt uppåt

Ibland när jag tittar på en karta tänker jag att det är jobbigare att resa uppåt, norrut, än neråt, söderut. Att det liksom är uppför. Om jag skulle få för mig att cykla genom hela Sverige så skulle jag lätt börja uppe vid treriksröset och ta mig ner till Smygehuk istället för tvärtom. Det känns lättare så, jag inbillar mig att det är betydligt mer nerförsbacke. Här i Portugal är det likadant, fast på riktigt. När vi i höstas seglade söderut gick det lätt. Strömmen gick med oss, vinden gick med oss och dyningen gick med oss. Nu är det tvärtom: det blåser nästan alltid nordligt här och strömmen och dyningen är alltid södergående. Idag när vi gick genom sundet mellan Peniche och Isla Berlenga hade vi tre knops motström men som tur är så är det ovanligt mycket, oftast handlar det om någon halv knop. Å andra sidan har vi vetat att det skulle bli såhär och har varit helt inställda på att göra hela kusten för motor, från tidig morgon till tidig eftermiddag, dag efter dag. Vinden brukar nämligen vara svag för att sedan blåsa upp runt 14-tiden. Det finns säkert någon som kan ge en utmärkt förklaring om varför det är så men jag och Maria har nöjt oss med en gissning på att det har att göra med att landmassan värms upp av solen. Sol har vi nästan hela tiden och när man sitter bakom en läande sprayhood så steker det på ordentligt. Idag när Maria satt och stekte och jag och Gustav låg framme i förpiken och myste till motordunket fick vi napp. En sjövarelse högg tag i vår rosafärgade ytsläpande bläckfiskimitation med gömd dubbelkrok. När vi rullade in linan såg vi att den betedde sig lite annorlunda än de flesta andra fiskar vi rullat in, den liksom surfade med kroppen uppe på vågen. Det var en ny typ av tonfisk-fisk som vi inte fått upp tidigare, den var slankare än de flesta andra och hade stora vassa tänder, lite som en gädda. Vi vet fortfarande inte vad det är för art men eftersom vi befann oss utanför surfmeckat Nazaré så har vi döpt den till surftonfisk i väntan på tid för fiskgoogling.

Nazaré ja, vårt femte av nio planerade stopp i vårt portugalhoppande som börjat med Sines – Sesimbra – Cascais – Peniche och förmodligen slutar med Figueira da Foz (i morgon) – Aveiro – Porto – Viana do Castelo. I vårt gamla seglarliv hade vi bara väntat på rätt vind och sedan gjort ett enda stort hopp upp till Spanien men med en snart ett-och-ett-halvt-åring är långa seglingar mindre attraktiva. Nu gör vi istället många hopp på fem-sex timmar. Då orkar vi leka två timmar med Gustav innan det är dags för mat och tupplur och när han vaknar är vi nästan framme. Bekvämt nog ligger hamnarna här med nästan exakt 30 Nm avstånd vilket passar vår strategi. Likt sköldpaddan tar vi oss således framåt, ibland passerar vi till och med en sovande hare som kryssat sig trött mot Nordvinden.


(Vi hade tänkt lägga upp lite fler bilder här men uppkopplingen är sååååååå frusteeeeeerande låååååångsam att jag vill sjösjukekräkas över tangentbordet)

tisdag 22 april 2014

8 grader

Riktigt så kallt är det inte här på halvön. Men 8 (och en halv) grader norrut seglade vi på ungefär en vecka från det att vi lämnade Graciosa. För att komma hem till Höganäs behöver vi segla ytterligare 18 grader norrut. Vi har alltså klarat av nästan en tredjedel av vår hemresa nu, eller ja vi ska ju österut också. Det känns ändå väldigt bra. Extra bra om jag tänker på att vi rör oss på fel håll, mot de normala vindarna. Att morfar dessutom kunde komma och segla med oss just den veckan som vinden passade för att gå norrut var utmärkt, nästan för bra för att vara sant. När vi såg väderfilerna på Graciosa vågade vi inte tro på att det skulle gå, men vi drömde så klart om det.

När vi fixat diesel och mat på Porto Santo och vädret fortfarande såg bra ut var vi redo att ge oss ut på havet igen efter mindre än en dygn i land. Tyvärr upptäckte vi att Gustav hade lätt feber och var lite hängig. Vindarna såg så bra ut den kommande veckan att vi vågade oss på att vänta en natt till för att se om Gustav skulle bli bättre. Det kändes inte bra att ge sig ut på en så pass lång resa när han redan innan var dålig. På morgonen hade han fortfarande feber, fast verkade ganska pigg och glad. Eftersom han höll på att få minst sex nya tänder samtidigt och inte verkade snuvig eller dålig på något annat sätt bestämde vi oss för att segla. Varken Erik eller jag var det minsta oroade längre, skönt att vi för en gångs skull var överens.

De första dygnen var väldigt lugna. Vi körde motor och njöt av naturen. Delfiner och valar kom på besök till alla vuxnas glädje, Gustav såg dem aldrig. Jag hade 8-12 vakten, den bästa tycker jag, och kunde beskåda fyra vackra solnedgångar. Ingen var den andra lik. En av mina viktigaste uppgifter under kvällsvakten var att fylla godispåsarna. En till Godismonstret, en till Erik och en till mig själv. Det gällde att anpassa dem efter mottagaren. Extra allt till morfar, minus slemmigt gelegodis till Erik och det bästa till mig själv.

En av kvällarna kom det en liten svala på besök. Den ville landa på båten och gjorde om och om igen inflygningar för att hitta rätt ställe. En gång landade den inne under sprayhooden där den inte verkade helt nöjd. Vi skyndade oss att dra för nedgångsluckan så att den inte skulle hitta in. Men det verkade som om den egentligen hade bestämt sig för var den ville landa och det var inte på båten utan i morfars hår. Trots en för hans ålder relativt yvig kalufs undrar jag om det verkligen är ett bra fågelbo. Gång på gång flög svalan tätt inpå hans huvud. Jag var framme på fördäck för att ta några bilder i det mjuka kvällsljuset och kunde inte låta bli att skratta högt trots att jag visste att Gustav sov under mig. Morfar var uppslukad av sin bok så han blev han ganska överraskad när svalan faktiskt landade på hans huvud och krafsade till i hårbottnen.

Under den tredje natten blåste det upp, äntligen kunde vi segla. Men för att nå vårt mål Cascais behövde vi motorsegla för att kunna gå tillräckligt högt mot vinden. När Erik lämnade över till mig på den fjärde dagen hade vi inte mer än 85 sjömil kvar. Tyvärr hade vinden inte vridit som vi hoppats på utan vi låg fortfarande och pressade så att båten lutade obekvämt. Långseglare kryssar inte som bekant, vi vill helst ha en skön halvvind eller slör, och det började mer och mer likna ett hårt kryssben. Efter lite funderande bestämde vi oss för att ändra kursen 40 grader och istället gå till Sines. Det var lika långt dit men vi slapp lutandet och farten ökade från 5 knop till över 7. Så vi susade fram i den ökande vinden, många gånger i närmre 8 knop. En riktig skön seglingsdag, inte något som vi är bortskämda med på M/S Fria.

Ungefär 21.45 i fredags gled vi in i Sines. Det hann bli mörkt och jag fick en sista solnedgångsbild. Gustav vaknade till och fick sitta en liten stund i sin stol medan vi förtöjde i den lugna hamnen. Erik klarerade in direkt medan jag la Gustav i förpiken. Gustav och jag skulle sova ihop så att Erik som har svårt att sova till sjöss skulle få en egen natt i akterhytten. Morfarn snarkar var som helst utan problem har vi märkt.

Några timmar senare var vi mätta och nöjda. En omelett med svampstuvning och getost, en flaska vino verde och vår flaska med Bienmesabe-likör från Kanarieöarna var slukade. Vi gick och la oss någon gång efter midnatt och redan klockan 7 morgonen därpå fick vår matros mönstra av för att bege sig hemåt. Eftersom det var påskhelg fanns det inte många flyg till Sverige att välja på.

756 sjömil är vi nu skyldiga morfarn. Det blir många turer till Hornbeck eller valfri destination i Danmark.

Gustav var förresten feberfri efter ett dygn till havs men aningen sjösjuk resten av tiden. Han sov mycket och var överlag ganska nöjd, nöjdare än under tidigare långseglatser. Så det här med sjösjuka kanske är en bra grej. Nu i land har han sprallat som vanligt och håller på att äta igen det han missat under sina sjuka dagar. Det blir mycket mer, mer, mer! från Gustav.

Morfar kliver av färjan på Graciosa.
Han verkar tycka att det är lite kallt.
Gustav var lite blyg först.
Men ganska snart vågade han hålla handen.
Gustav gillar stenar. 
Hamnen på Graciosa.
Porto Santo samma kväll som vi kom dit.
På kvällspromenad på Porto Santo.
Gustav somnade.
Påskpyntat på torget.
Det behövs lite solkräm på näsan.
På bilutflykt på Porto Santo.
Gustav föredrar leksaksbilar framför riktiga.
Vi fick skriva till 14. Den hade klarat vinterstormarna bra.
Vi hittade en bekant på Porto Santo.

Lugn motorkörning på Atlanten.


Morfar ovetande om svalan som försöker landa på hans huvud.

Solnedgång i bakgrunden. 
Underhåller Gustav.

Det blev en hel del läsande.


Flera timmar funkar det att dammsuga om Gustav får bestämma.

Tittar på Babblarna och viftar på fötterna.


Morfar läser i buren. Lampan är bortplockad av Gustav.

Fint på min vakt.

Mer fint.


Delfinbesök.

Delfinerna hälsade på ofta.

Morfar läser i sittbrunnen.

Svalan som behövde vila.


Svalan på inflygning.

Morfar och Gustav gillar båda kakor.  
Solnedgång 1.
Solnedgång 2.
Solnedgång 3.
Solnedgång 4.