Långsamt uppåt

Ibland när jag tittar på en karta tänker jag att det är jobbigare att resa uppåt, norrut, än neråt, söderut. Att det liksom är uppför. Om jag skulle få för mig att cykla genom hela Sverige så skulle jag lätt börja uppe vid treriksröset och ta mig ner till Smygehuk istället för tvärtom. Det känns lättare så, jag inbillar mig att det är betydligt mer nerförsbacke. Här i Portugal är det likadant, fast på riktigt. När vi i höstas seglade söderut gick det lätt. Strömmen gick med oss, vinden gick med oss och dyningen gick med oss. Nu är det tvärtom: det blåser nästan alltid nordligt här och strömmen och dyningen är alltid södergående. Idag när vi gick genom sundet mellan Peniche och Isla Berlenga hade vi tre knops motström men som tur är så är det ovanligt mycket, oftast handlar det om någon halv knop. Å andra sidan har vi vetat att det skulle bli såhär och har varit helt inställda på att göra hela kusten för motor, från tidig morgon till tidig eftermiddag, dag efter dag. Vinden brukar nämligen vara svag för att sedan blåsa upp runt 14-tiden. Det finns säkert någon som kan ge en utmärkt förklaring om varför det är så men jag och Maria har nöjt oss med en gissning på att det har att göra med att landmassan värms upp av solen. Sol har vi nästan hela tiden och när man sitter bakom en läande sprayhood så steker det på ordentligt. Idag när Maria satt och stekte och jag och Gustav låg framme i förpiken och myste till motordunket fick vi napp. En sjövarelse högg tag i vår rosafärgade ytsläpande bläckfiskimitation med gömd dubbelkrok. När vi rullade in linan såg vi att den betedde sig lite annorlunda än de flesta andra fiskar vi rullat in, den liksom surfade med kroppen uppe på vågen. Det var en ny typ av tonfisk-fisk som vi inte fått upp tidigare, den var slankare än de flesta andra och hade stora vassa tänder, lite som en gädda. Vi vet fortfarande inte vad det är för art men eftersom vi befann oss utanför surfmeckat Nazaré så har vi döpt den till surftonfisk i väntan på tid för fiskgoogling.

Nazaré ja, vårt femte av nio planerade stopp i vårt portugalhoppande som börjat med Sines – Sesimbra – Cascais – Peniche och förmodligen slutar med Figueira da Foz (i morgon) – Aveiro – Porto – Viana do Castelo. I vårt gamla seglarliv hade vi bara väntat på rätt vind och sedan gjort ett enda stort hopp upp till Spanien men med en snart ett-och-ett-halvt-åring är långa seglingar mindre attraktiva. Nu gör vi istället många hopp på fem-sex timmar. Då orkar vi leka två timmar med Gustav innan det är dags för mat och tupplur och när han vaknar är vi nästan framme. Bekvämt nog ligger hamnarna här med nästan exakt 30 Nm avstånd vilket passar vår strategi. Likt sköldpaddan tar vi oss således framåt, ibland passerar vi till och med en sovande hare som kryssat sig trött mot Nordvinden.

(Vi hade tänkt lägga upp lite fler bilder här men uppkopplingen är sååååååå frusteeeeeerande låååååångsam att jag vill sjösjukekräkas över tangentbordet)

8 grader

Riktigt så kallt är det inte här på halvön. Men 8 (och en halv) grader norrut seglade vi på ungefär en vecka från det att vi lämnade Graciosa. För att komma hem till Höganäs behöver vi segla ytterligare 18 grader norrut. Vi har alltså klarat av nästan en tredjedel av vår hemresa nu, eller ja vi ska ju österut också. Det känns ändå väldigt bra. Extra bra om jag tänker på att vi rör oss på fel håll, mot de normala vindarna. Att morfar dessutom kunde komma och segla med oss just den veckan som vinden passade för att gå norrut var utmärkt, nästan för bra för att vara sant. När vi såg väderfilerna på Graciosa vågade vi inte tro på att det skulle gå, men vi drömde så klart om det.

När vi fixat diesel och mat på Porto Santo och vädret fortfarande såg bra ut var vi redo att ge oss ut på havet igen efter mindre än en dygn i land. Tyvärr upptäckte vi att Gustav hade lätt feber och var lite hängig. Vindarna såg så bra ut den kommande veckan att vi vågade oss på att vänta en natt till för att se om Gustav skulle bli bättre. Det kändes inte bra att ge sig ut på en så pass lång resa när han redan innan var dålig. På morgonen hade han fortfarande feber, fast verkade ganska pigg och glad. Eftersom han höll på att få minst sex nya tänder samtidigt och inte verkade snuvig eller dålig på något annat sätt bestämde vi oss för att segla. Varken Erik eller jag var det minsta oroade längre, skönt att vi för en gångs skull var överens.

De första dygnen var väldigt lugna. Vi körde motor och njöt av naturen. Delfiner och valar kom på besök till alla vuxnas glädje, Gustav såg dem aldrig. Jag hade 8-12 vakten, den bästa tycker jag, och kunde beskåda fyra vackra solnedgångar. Ingen var den andra lik. En av mina viktigaste uppgifter under kvällsvakten var att fylla godispåsarna. En till Godismonstret, en till Erik och en till mig själv. Det gällde att anpassa dem efter mottagaren. Extra allt till morfar, minus slemmigt gelegodis till Erik och det bästa till mig själv.

En av kvällarna kom det en liten svala på besök. Den ville landa på båten och gjorde om och om igen inflygningar för att hitta rätt ställe. En gång landade den inne under sprayhooden där den inte verkade helt nöjd. Vi skyndade oss att dra för nedgångsluckan så att den inte skulle hitta in. Men det verkade som om den egentligen hade bestämt sig för var den ville landa och det var inte på båten utan i morfars hår. Trots en för hans ålder relativt yvig kalufs undrar jag om det verkligen är ett bra fågelbo. Gång på gång flög svalan tätt inpå hans huvud. Jag var framme på fördäck för att ta några bilder i det mjuka kvällsljuset och kunde inte låta bli att skratta högt trots att jag visste att Gustav sov under mig. Morfar var uppslukad av sin bok så han blev han ganska överraskad när svalan faktiskt landade på hans huvud och krafsade till i hårbottnen.

Under den tredje natten blåste det upp, äntligen kunde vi segla. Men för att nå vårt mål Cascais behövde vi motorsegla för att kunna gå tillräckligt högt mot vinden. När Erik lämnade över till mig på den fjärde dagen hade vi inte mer än 85 sjömil kvar. Tyvärr hade vinden inte vridit som vi hoppats på utan vi låg fortfarande och pressade så att båten lutade obekvämt. Långseglare kryssar inte som bekant, vi vill helst ha en skön halvvind eller slör, och det började mer och mer likna ett hårt kryssben. Efter lite funderande bestämde vi oss för att ändra kursen 40 grader och istället gå till Sines. Det var lika långt dit men vi slapp lutandet och farten ökade från 5 knop till över 7. Så vi susade fram i den ökande vinden, många gånger i närmre 8 knop. En riktig skön seglingsdag, inte något som vi är bortskämda med på M/S Fria.

Ungefär 21.45 i fredags gled vi in i Sines. Det hann bli mörkt och jag fick en sista solnedgångsbild. Gustav vaknade till och fick sitta en liten stund i sin stol medan vi förtöjde i den lugna hamnen. Erik klarerade in direkt medan jag la Gustav i förpiken. Gustav och jag skulle sova ihop så att Erik som har svårt att sova till sjöss skulle få en egen natt i akterhytten. Morfarn snarkar var som helst utan problem har vi märkt.

Några timmar senare var vi mätta och nöjda. En omelett med svampstuvning och getost, en flaska vino verde och vår flaska med Bienmesabe-likör från Kanarieöarna var slukade. Vi gick och la oss någon gång efter midnatt och redan klockan 7 morgonen därpå fick vår matros mönstra av för att bege sig hemåt. Eftersom det var påskhelg fanns det inte många flyg till Sverige att välja på.

756 sjömil är vi nu skyldiga morfarn. Det blir många turer till Hornbeck eller valfri destination i Danmark.

Gustav var förresten feberfri efter ett dygn till havs men aningen sjösjuk resten av tiden. Han sov mycket och var överlag ganska nöjd, nöjdare än under tidigare långseglatser. Så det här med sjösjuka kanske är en bra grej. Nu i land har han sprallat som vanligt och håller på att äta igen det han missat under sina sjuka dagar. Det blir mycket mer, mer, mer! från Gustav.

Morfar kliver av färjan på Graciosa.

Han verkar tycka att det är lite kallt.

Gustav var lite blyg först.

Men ganska snart vågade han hålla handen.

Gustav gillar stenar. 

Hamnen på Graciosa.

Porto Santo samma kväll som vi kom dit.

På kvällspromenad på Porto Santo.

Gustav somnade.

Påskpyntat på torget.

Det behövs lite solkräm på näsan.

På bilutflykt på Porto Santo.

Gustav föredrar leksaksbilar framför riktiga.

Vi fick skriva till 14. Den hade klarat vinterstormarna bra.

Vi hittade en bekant på Porto Santo.

Lugn motorkörning på Atlanten.

Morfar ovetande om svalan som försöker landa på hans huvud.

Solnedgång i bakgrunden. 

Underhåller Gustav.

Det blev en hel del läsande.

Flera timmar funkar det att dammsuga om Gustav får bestämma.

Tittar på Babblarna och viftar på fötterna.

Morfar läser i buren. Lampan är bortplockad av Gustav.

Fint på min vakt.

Mer fint.

Delfinbesök.

Delfinerna hälsade på ofta.

Morfar läser i sittbrunnen.

Svalan som behövde vila.

Svalan på inflygning.

Morfar och Gustav gillar båda kakor.  

Solnedgång 1.

Solnedgång 2.

Solnedgång 3.

Solnedgång 4.

Tillbaka på Porto Santo

Nu har vi sagt hejdå till Kanarieöarna för denna gång. I fredags eftermiddag, så fort Marias pappa Anders klivit ombord, gav vi oss iväg från underbara lilla Graciosa. På knappt två dygn tog vi oss upp till Porto Santo, den lilla sandiga ön öster om Madeira. Seglingen gick bra och vi snittade sex knop. Det regnade till och från hela vägen och vi hade perioder med kulingvindar men de kom från rätt håll och sjön hann aldrig bygga upp speciellt mycket. Gustav var exemplarisk hela vägen förutom en inledande spya i akterhytten. Ryktet att barn kan bli sjösjuka när de lärt sig gå verkar stämma. 

Att vara tillbaka här på Porto Santo känns bra och här ligger två båtar som vi känner sedan tidigare. Nu titttar vi på väderlucka för att segla över till fastlandet igen (eller halvön som de säger här) och det ser lovande ut de närmaste dagarna. Det hade vart skönt att kunna göra den fyradygnsseglingen nu när vi har extrabesättning ombord. Vi behöver bara fixa lite diesel och mat och sova en bra natt så är vi redo att segla vidare. 

Vi har det bra vi

Igår kom vi fram till Isla Graciosa. Nu går vi bara runt och myser i den lilla staden som liknar en stor sandlåda med några vita hus i. 

Fuerteventura och Lanzarote

Vi passar på att lägga upp lite bilder från de senaste dagarna nu när vi har bra internetuppkoppling. Sedan Gran Tarajal har vi legat två nätter i Corralejo på Fuerteventuras nordspets, en natt ankrade ensamma på lilla fina ön Isla Lobos och nu ligger vi i en nybyggd/halvbyggd marina i Arrecife på Lanzarote. I morgon bitti tänkte vi puttra norrut till Graciosa men det har vi sagt en gång tidigare och det gick ju sådär den gången. Vi hoppas på mer lycka denna gång, det skall vara nästan stiltje ute i morgon så de jobbiga vågorna runt nordspetsen på Lanzarote kanske är lugna, vem vet. Idag har vi fixat och donat i båten, storhandlat och vi börjar så småningom bli klara för seglatsen över till Porto Santo.

Efter att våra tekniska korrekturläsare på Helenedals Mekaniska hört av sig kommer här en rättelse: det var absolut inte någon gängtapp som hade rostat av på motorfästet utan en pinnbult. Bara så att ni inte sitter där hemma och undrar. 

Gustav på märklig lekplats i Gran Tarajal. 

En Gran Tarajal-backe. 

Efter Marias senaste hippiepåhitt har vi nu bara tre hygienprodukter i båten. 

TITTA HÄR ALLA OROLIGA! Både solkräm och flytväst, så ser det alltid ut ombord. 

På landet i bakgrunden ser man var vulkanlandet slutar och Saharasandslandet börjar. 

Vattenpölslek. 

Hamnen i Corralejo, vi var enda gästbåten. 

Träd i Corralejo. 

Isla Lobos i bakgrunden och Gustav med senast leksaken gummibåtspumpsrör i förgrunden. 

På stranden på Isla Lobos.

Sandigt.

Lagunen i den lilla byn på ön. 

Mer lagun och lugn Atlant. 

Fikapaus på Isla Lobos. 

Gummibåten blev rastad efter flera månader nerpackad till Gustavs stora förtjusning. 

En av två "Bullet Tuna" (liten tonfisk) som vi drog upp på väg till Lanzarote. 

På café i Arrecife. 

Autopilot.