Ibland är det bäst att vända

Erik skrev i sitt förra inlägg att vi dagen därpå skulle köra till Figueira da Foz. En lätt etapp tänkte vi och satte inte ens väckarklockan utan litade på att Gustav skulle väcka oss så där lagom tidigt. Visst väckte han oss men då hade vi båda två redan vaknat många gånger under natten, förmodligen för att det blåste mer än vad det skulle göra. Men dyningen hade varit ganska lugn dagen innan så egentligen oroade vi oss inte. Redan när vi lämnade pirarmarna och tog sikte på 50-meters-djupkurvan kände vi att det var mycket motsjö. En halvtimme ut från land ökade även vinden och det gick gäss på vågtopparna. Det var inte alls vad vi väntat oss. Farten landade på i snitt 3,8 knop. Ibland kändes det som om vi fastnat i ett fiskenät när vågorna motarbetade oss från ett håll och dyningen från ett annat. Det var inte kul. Dessutom hade vi ett tidvattenfönster att passa för att kunna gå in till marinan i Figueira da Foz vilket nu såg ut att bli för litet.

Vi vände, för första gången. Det var värt det. Vi rullade ut genuan och susade tillbaka mot Nazaré. Underbar segling. Vågorna kändes inte alls så besvärliga när de rullade oss in mot land.

Dagen därpå var vi redo. Väckarklockan ringde halv 6, fast det fortfarande var mörkt ute släpade vi oss upp och satte på vattnet till kaffet. Allt var så klart förberett kvällen innan. Vatten i vattenkokaren och kaffe i filtret. I kylen låg färdiga frukostmackor som skulle ätas efter avfärd. Gustav fick sova vidare i sin koj. Vi undrade hur vi ska klara av ett landliv med tidiga morgnar varje dag. Havet var mycket lugnare, motströmmen bekant. 7 timmar senare var vi framme vid det beryktade hamninloppet som inte bjöd på något motstånd. Det är så grunt där att dyningen växer och många gånger bryter över hela hamninloppet vilket gör att de ofta får stänga hamnen. Det är inte helt ovanligt att seglare kapsejsar då de försöker ta sig in trots förbud. Men vi kunde lugnt glida in på Mondego floden där medströmmen! gav oss två extra knop.

Här är fint i Figueira da Foz, det finns en stor grön park med två lekplatser och staden är lagom upprustad och inte full av turister. Så här har vi det bra medan det blåser där ute på havet. Erik har åkt till Lissabon för att möta vår gäst och njuta av egentid/utekväll. Gustav och jag är ensamma på båten för första gången ett helt dygn. Det känns lite konstigt men det är nog en bra förberedelse inför landlivet. Hemma kan vi inte umgås hela familjen dygnet runt, då blir nog antingen cheferna eller dagispersonalen lite konfunderade.

Här är uppkopplingen riktigt bra så jag skulle kunna lägga upp en massa bilden, men jag är för trött nu. Ni får nöja er med en bild på den arbetande sonen.

Gustav pumpar ut gammal olja.