Gustav blir kvar

Gustav förstod allvaret och skötte sig utmärkt på Biscaya. Han tittade på delfiner, vilka vi såg många, lekte lugna lekar och klättrade upp och ner för trappan utan att trilla. En gång mutade vi honom med russin, det var när Erik ville ta en tupplur, annars blev det förvånansvärt lite matmutor och inget datortittande. Flugan som bosatt sig ombord var också underhållande långa stunder, den tackar vi för besöket. Konstigt nog ville den inte flytta ut i den franska kylan trots att vi påpekade att det var nyttigt med frisk luft.

I går kväll, närmre klockan åtta kom vi fram till Camaret. Här har vi kört med avfuktaren och njutit av att sova längre än fem timmar per natt (Gustav sov så klart mer). Det finns även bra internet i båten, så nu ska vi kolla på Kärlekskoden och dricka fransk cider, mysigt.

Tack för alla kommentarer på förra inlägget =)

Snart på väg, kanske

Delfinkompisen hoppar runt båten, solen skiner på skog och sandstränder, Gustav har lärt sig säga mustasch. Vi ligger ankrade i en ria som heter Cedeira. Inte riktigt vad vi tänkt oss, men mysigt.

Väderprognoserna har sett väldigt olika ut på sistone, ibland med små uppdykande lågtryck som lömskt hotar med kuling från fel håll, ibland med perfekta vindar. Trots att rapporten såg bra ut igår morse valde vi att bara gå en bit, på rätt håll, längs kusten. Här har vi sovit en natt och skall snart kolla vädret igen. Om det ser stabilare ut ger vi oss av mot Frankrike direkt.

Det ska bli härligt att segla igen, titta på stjärnor, äta godis (vi har haft godisstopp under landvistelsen) och utmana oss själva. Förra gången vi korsade Biscaya tappade vi ju all tro på långsegling med barn (och då hade vi matrosen morfar med). Förhoppningsvis är det lättare att underhålla Gustav den här gången. Annars får vi adoptera bort honom, vi kan inte ha en son som inte gillar långsegling. Tur att han visade intresse för delfinen som dök upp igår, något slags hopp finns det, och han gillar att mata fiskar, med allt som går att kasta. Nam nam, säger han till dem och skrattar.

I väntan på vind

Gustav matar fiskmåsar med gammalt bröd, det fanns inga ankor i närheten. 

Sen min födelsedag har vi fortsatt norrut i rask takt. Raskare än vi först tänkt oss. En dag skulle vi bara segla 15 distans, men när Gustav precis somnat och vi drog ner farten för att inte komma fram för tidigt, undrade Erik om vi inte skulle segla vidare till nästa ria. Det gjorde vi och när vi närmade oss den funderade vi på om vi inte skulle passa på att runda Finisterre, den västligaste spetsen på Spanien, när dyningen var så lugn. Till slut hade vi motoriserat 65 distans och kom fram till Camarinas lagom för en kvällspromenad. Trötta efter tidiga morgnar såg vi fram emot att ta det lugnt några dagar. Men så såg vi en väderlucka en dag senare, som skulle göra det möjligt att segla lite på väg A Coruna. Efter allt motorbuller var vi väldigt seglingssugna så vi bestämde oss för att göra hoppet på 55 distans. Vinden vred inte riktigt så mycket som den skulle, och i början var det rätt jobbig motsjö. Trots det var det väl värt det när vi kunde segla den sista biten. Ibland förundras jag över hur bra det känns att segla. Vi har liksom vant oss vid att köra motor och det är tryggt och förutsägbart i förhållande till att segla. Hoppas vi kan segla mer framöver.

Här i A Coruna har vi fixat lite inför Biscaya-färden och det kommande bröllopet i Fowey (Emelie och Alan). Vi har kollat motorriktningen, spänt riggen, packat gummibåten, tankat diesel och handlat finkläder. Vad som är kvar att göra är en matplan, den ska jag ta tag i när jag skrivit klart det här. Just nu blåser det för mycket där ute på Biscaya, även om det är svårt att tro inne i staden där husen läar och solen bränner. Efter flera dagar med molnfri himmel ser vi faktiskt fram emot lite mulet väder. Vi har passat på att skrubba båten (både uppe och under) och plaskat med vatten. Ätit krabba och druckit vin, ätit kanelglass och druckit smoothies. Vi har det väldigt bra. Dessutom har vi fått hyra en lägenhet det första halvåret hemma, så inte ens det behöver fixas längre. Dagis är också klart. Bara jobb kvar för min del, bara.

P.S
Angående mina "hippieprojekt":
1. Det går bra med vårt icke-användande av schampo, balsam och deo. Håret och huden trivs, eksemen gör det inte. Nyfikna? Kolla in www.nopoo.se. Erik är väl inte helt övertygad om att hans tjocka hår blir rent, men han ska ge det ett tag till. Jag klippte honom idag för att göra det lite lättare.

2. Det går lite lite bra med EC-andet (pottandet). Häromdagen sa Gustav efter en tur i vagnen; bajsa, och pekade på sin blöja. Jag höll honom över pottan och det funkade. Nu är bajsa ett favoritord som kan användas till det mesta, bra att ingen förstår honom.

3. Tygböjorna däremot används väldigt sällan. Jag gjorde ett försök när Erik var i Lissabon och inte kunde rynka på pannan. Men sen dess har jag inte orkat. Gustav är inte så förtjust i att ta på blöja, så de som man drar på som vanliga byxor är lättare.
D.S

Galicien, Galicien

Ingenstans är så vackert. Ingenstans har så god mat och dryck. Ingenstans längs Atlantkusten finns så skyddade vatten att segla i. Förutom Galicien då. När vi var här i höstas blev vi förälskade och funderade på att stanna hela året. Nu är vi så äntligen tillbaka och vår rädsla att våra minnen från höstens Galicis var onaturligt sockrade stämde inte: här är socker.

I torsdags fyllde Maria 30 år. Vi hade under lång tid hoppats att vi skulle vakna upp den dagen ankrade i solen utanför Isla Cies, vårt paradis precis norr om Portugisiska gränsen. Det blev så. De många långa stånkande morgonetapperna längs den strandiga portugalkusten betalade sig och på eftermiddagen i onsdags kunde vi som enda båt slänga i ankaret på spansk botten och kika in mot den till synes tomma ön.

Födelsedagen kom, presenterna överlämnades och gummibåten pumpades upp. Gustav blev som vanligt överlycklig när utombordaren drogs igång, sedan körde vi in mot den öde stranden. Inte en kotte såg vi på. Eller ja, vi såg mängder med kottar och Gustav roade sig med att plocka upp och spela fotboll med ett par av de stora tallkottarna där vi planlöst promenerade mellan tallar och eukalyptusträd. Skogen alltså, efter all tid på havet och i torra karga miljöer insåg vi hur mycket vi saknat den. Vi satt där i skogen och drack kaffe från termosen och tittade på Fria som låg ankrad medan Gustav samlade pinnar. Länge. På vägen hem längs stranden tog Maria ett födelsedagsbad, det var tydligen inte så kallt sa hon men jag vet inte, gamlingar som hon brukar ju gilla vinterbad och sådant som vi unga inte riktigt ser poängen av. 

Ibland är det bäst att vända

Erik skrev i sitt förra inlägg att vi dagen därpå skulle köra till Figueira da Foz. En lätt etapp tänkte vi och satte inte ens väckarklockan utan litade på att Gustav skulle väcka oss så där lagom tidigt. Visst väckte han oss men då hade vi båda två redan vaknat många gånger under natten, förmodligen för att det blåste mer än vad det skulle göra. Men dyningen hade varit ganska lugn dagen innan så egentligen oroade vi oss inte. Redan när vi lämnade pirarmarna och tog sikte på 50-meters-djupkurvan kände vi att det var mycket motsjö. En halvtimme ut från land ökade även vinden och det gick gäss på vågtopparna. Det var inte alls vad vi väntat oss. Farten landade på i snitt 3,8 knop. Ibland kändes det som om vi fastnat i ett fiskenät när vågorna motarbetade oss från ett håll och dyningen från ett annat. Det var inte kul. Dessutom hade vi ett tidvattenfönster att passa för att kunna gå in till marinan i Figueira da Foz vilket nu såg ut att bli för litet.

Vi vände, för första gången. Det var värt det. Vi rullade ut genuan och susade tillbaka mot Nazaré. Underbar segling. Vågorna kändes inte alls så besvärliga när de rullade oss in mot land.

Dagen därpå var vi redo. Väckarklockan ringde halv 6, fast det fortfarande var mörkt ute släpade vi oss upp och satte på vattnet till kaffet. Allt var så klart förberett kvällen innan. Vatten i vattenkokaren och kaffe i filtret. I kylen låg färdiga frukostmackor som skulle ätas efter avfärd. Gustav fick sova vidare i sin koj. Vi undrade hur vi ska klara av ett landliv med tidiga morgnar varje dag. Havet var mycket lugnare, motströmmen bekant. 7 timmar senare var vi framme vid det beryktade hamninloppet som inte bjöd på något motstånd. Det är så grunt där att dyningen växer och många gånger bryter över hela hamninloppet vilket gör att de ofta får stänga hamnen. Det är inte helt ovanligt att seglare kapsejsar då de försöker ta sig in trots förbud. Men vi kunde lugnt glida in på Mondego floden där medströmmen! gav oss två extra knop.

Här är fint i Figueira da Foz, det finns en stor grön park med två lekplatser och staden är lagom upprustad och inte full av turister. Så här har vi det bra medan det blåser där ute på havet. Erik har åkt till Lissabon för att möta vår gäst och njuta av egentid/utekväll. Gustav och jag är ensamma på båten för första gången ett helt dygn. Det känns lite konstigt men det är nog en bra förberedelse inför landlivet. Hemma kan vi inte umgås hela familjen dygnet runt, då blir nog antingen cheferna eller dagispersonalen lite konfunderade.

Här är uppkopplingen riktigt bra så jag skulle kunna lägga upp en massa bilden, men jag är för trött nu. Ni får nöja er med en bild på den arbetande sonen.

Gustav pumpar ut gammal olja.

Långsamt uppåt

Ibland när jag tittar på en karta tänker jag att det är jobbigare att resa uppåt, norrut, än neråt, söderut. Att det liksom är uppför. Om jag skulle få för mig att cykla genom hela Sverige så skulle jag lätt börja uppe vid treriksröset och ta mig ner till Smygehuk istället för tvärtom. Det känns lättare så, jag inbillar mig att det är betydligt mer nerförsbacke. Här i Portugal är det likadant, fast på riktigt. När vi i höstas seglade söderut gick det lätt. Strömmen gick med oss, vinden gick med oss och dyningen gick med oss. Nu är det tvärtom: det blåser nästan alltid nordligt här och strömmen och dyningen är alltid södergående. Idag när vi gick genom sundet mellan Peniche och Isla Berlenga hade vi tre knops motström men som tur är så är det ovanligt mycket, oftast handlar det om någon halv knop. Å andra sidan har vi vetat att det skulle bli såhär och har varit helt inställda på att göra hela kusten för motor, från tidig morgon till tidig eftermiddag, dag efter dag. Vinden brukar nämligen vara svag för att sedan blåsa upp runt 14-tiden. Det finns säkert någon som kan ge en utmärkt förklaring om varför det är så men jag och Maria har nöjt oss med en gissning på att det har att göra med att landmassan värms upp av solen. Sol har vi nästan hela tiden och när man sitter bakom en läande sprayhood så steker det på ordentligt. Idag när Maria satt och stekte och jag och Gustav låg framme i förpiken och myste till motordunket fick vi napp. En sjövarelse högg tag i vår rosafärgade ytsläpande bläckfiskimitation med gömd dubbelkrok. När vi rullade in linan såg vi att den betedde sig lite annorlunda än de flesta andra fiskar vi rullat in, den liksom surfade med kroppen uppe på vågen. Det var en ny typ av tonfisk-fisk som vi inte fått upp tidigare, den var slankare än de flesta andra och hade stora vassa tänder, lite som en gädda. Vi vet fortfarande inte vad det är för art men eftersom vi befann oss utanför surfmeckat Nazaré så har vi döpt den till surftonfisk i väntan på tid för fiskgoogling.

Nazaré ja, vårt femte av nio planerade stopp i vårt portugalhoppande som börjat med Sines – Sesimbra – Cascais – Peniche och förmodligen slutar med Figueira da Foz (i morgon) – Aveiro – Porto – Viana do Castelo. I vårt gamla seglarliv hade vi bara väntat på rätt vind och sedan gjort ett enda stort hopp upp till Spanien men med en snart ett-och-ett-halvt-åring är långa seglingar mindre attraktiva. Nu gör vi istället många hopp på fem-sex timmar. Då orkar vi leka två timmar med Gustav innan det är dags för mat och tupplur och när han vaknar är vi nästan framme. Bekvämt nog ligger hamnarna här med nästan exakt 30 Nm avstånd vilket passar vår strategi. Likt sköldpaddan tar vi oss således framåt, ibland passerar vi till och med en sovande hare som kryssat sig trött mot Nordvinden.

(Vi hade tänkt lägga upp lite fler bilder här men uppkopplingen är sååååååå frusteeeeeerande låååååångsam att jag vill sjösjukekräkas över tangentbordet)

8 grader

Riktigt så kallt är det inte här på halvön. Men 8 (och en halv) grader norrut seglade vi på ungefär en vecka från det att vi lämnade Graciosa. För att komma hem till Höganäs behöver vi segla ytterligare 18 grader norrut. Vi har alltså klarat av nästan en tredjedel av vår hemresa nu, eller ja vi ska ju österut också. Det känns ändå väldigt bra. Extra bra om jag tänker på att vi rör oss på fel håll, mot de normala vindarna. Att morfar dessutom kunde komma och segla med oss just den veckan som vinden passade för att gå norrut var utmärkt, nästan för bra för att vara sant. När vi såg väderfilerna på Graciosa vågade vi inte tro på att det skulle gå, men vi drömde så klart om det.

När vi fixat diesel och mat på Porto Santo och vädret fortfarande såg bra ut var vi redo att ge oss ut på havet igen efter mindre än en dygn i land. Tyvärr upptäckte vi att Gustav hade lätt feber och var lite hängig. Vindarna såg så bra ut den kommande veckan att vi vågade oss på att vänta en natt till för att se om Gustav skulle bli bättre. Det kändes inte bra att ge sig ut på en så pass lång resa när han redan innan var dålig. På morgonen hade han fortfarande feber, fast verkade ganska pigg och glad. Eftersom han höll på att få minst sex nya tänder samtidigt och inte verkade snuvig eller dålig på något annat sätt bestämde vi oss för att segla. Varken Erik eller jag var det minsta oroade längre, skönt att vi för en gångs skull var överens.

De första dygnen var väldigt lugna. Vi körde motor och njöt av naturen. Delfiner och valar kom på besök till alla vuxnas glädje, Gustav såg dem aldrig. Jag hade 8-12 vakten, den bästa tycker jag, och kunde beskåda fyra vackra solnedgångar. Ingen var den andra lik. En av mina viktigaste uppgifter under kvällsvakten var att fylla godispåsarna. En till Godismonstret, en till Erik och en till mig själv. Det gällde att anpassa dem efter mottagaren. Extra allt till morfar, minus slemmigt gelegodis till Erik och det bästa till mig själv.

En av kvällarna kom det en liten svala på besök. Den ville landa på båten och gjorde om och om igen inflygningar för att hitta rätt ställe. En gång landade den inne under sprayhooden där den inte verkade helt nöjd. Vi skyndade oss att dra för nedgångsluckan så att den inte skulle hitta in. Men det verkade som om den egentligen hade bestämt sig för var den ville landa och det var inte på båten utan i morfars hår. Trots en för hans ålder relativt yvig kalufs undrar jag om det verkligen är ett bra fågelbo. Gång på gång flög svalan tätt inpå hans huvud. Jag var framme på fördäck för att ta några bilder i det mjuka kvällsljuset och kunde inte låta bli att skratta högt trots att jag visste att Gustav sov under mig. Morfar var uppslukad av sin bok så han blev han ganska överraskad när svalan faktiskt landade på hans huvud och krafsade till i hårbottnen.

Under den tredje natten blåste det upp, äntligen kunde vi segla. Men för att nå vårt mål Cascais behövde vi motorsegla för att kunna gå tillräckligt högt mot vinden. När Erik lämnade över till mig på den fjärde dagen hade vi inte mer än 85 sjömil kvar. Tyvärr hade vinden inte vridit som vi hoppats på utan vi låg fortfarande och pressade så att båten lutade obekvämt. Långseglare kryssar inte som bekant, vi vill helst ha en skön halvvind eller slör, och det började mer och mer likna ett hårt kryssben. Efter lite funderande bestämde vi oss för att ändra kursen 40 grader och istället gå till Sines. Det var lika långt dit men vi slapp lutandet och farten ökade från 5 knop till över 7. Så vi susade fram i den ökande vinden, många gånger i närmre 8 knop. En riktig skön seglingsdag, inte något som vi är bortskämda med på M/S Fria.

Ungefär 21.45 i fredags gled vi in i Sines. Det hann bli mörkt och jag fick en sista solnedgångsbild. Gustav vaknade till och fick sitta en liten stund i sin stol medan vi förtöjde i den lugna hamnen. Erik klarerade in direkt medan jag la Gustav i förpiken. Gustav och jag skulle sova ihop så att Erik som har svårt att sova till sjöss skulle få en egen natt i akterhytten. Morfarn snarkar var som helst utan problem har vi märkt.

Några timmar senare var vi mätta och nöjda. En omelett med svampstuvning och getost, en flaska vino verde och vår flaska med Bienmesabe-likör från Kanarieöarna var slukade. Vi gick och la oss någon gång efter midnatt och redan klockan 7 morgonen därpå fick vår matros mönstra av för att bege sig hemåt. Eftersom det var påskhelg fanns det inte många flyg till Sverige att välja på.

756 sjömil är vi nu skyldiga morfarn. Det blir många turer till Hornbeck eller valfri destination i Danmark.

Gustav var förresten feberfri efter ett dygn till havs men aningen sjösjuk resten av tiden. Han sov mycket och var överlag ganska nöjd, nöjdare än under tidigare långseglatser. Så det här med sjösjuka kanske är en bra grej. Nu i land har han sprallat som vanligt och håller på att äta igen det han missat under sina sjuka dagar. Det blir mycket mer, mer, mer! från Gustav.

Morfar kliver av färjan på Graciosa.

Han verkar tycka att det är lite kallt.

Gustav var lite blyg först.

Men ganska snart vågade han hålla handen.

Gustav gillar stenar. 

Hamnen på Graciosa.

Porto Santo samma kväll som vi kom dit.

På kvällspromenad på Porto Santo.

Gustav somnade.

Påskpyntat på torget.

Det behövs lite solkräm på näsan.

På bilutflykt på Porto Santo.

Gustav föredrar leksaksbilar framför riktiga.

Vi fick skriva till 14. Den hade klarat vinterstormarna bra.

Vi hittade en bekant på Porto Santo.

Lugn motorkörning på Atlanten.

Morfar ovetande om svalan som försöker landa på hans huvud.

Solnedgång i bakgrunden. 

Underhåller Gustav.

Det blev en hel del läsande.

Flera timmar funkar det att dammsuga om Gustav får bestämma.

Tittar på Babblarna och viftar på fötterna.

Morfar läser i buren. Lampan är bortplockad av Gustav.

Fint på min vakt.

Mer fint.

Delfinbesök.

Delfinerna hälsade på ofta.

Morfar läser i sittbrunnen.

Svalan som behövde vila.

Svalan på inflygning.

Morfar och Gustav gillar båda kakor.  

Solnedgång 1.

Solnedgång 2.

Solnedgång 3.

Solnedgång 4.