Limmet håller

Ingen läcka än, vi tar lunchpaus i Haarlem. 

Motorn lagad med tejp

Under gårdagens kanalputtrande anade jag ett nytt ljud från motorn. Jag öppnade och tittade efter och såg då en mycket prydlig vattenstråle komma ur ändan på värmeväxlaren. Skönt med lättdiagnosticerade fel. Jobbigt med fel dock. Vi lade till på väntplatsen vid en bro vi precis passerat och tittade närmare. Ett litet litet hål hade uppstått och ur det kom sjövatten. Vi låg mitt ute i ingenstans utan ens möjlighet att komma i land så vi insåg att vi behövde ta oss ytterligare en timme upp till staden Gouda för att få till en vettig reparation. Maria gjorde en MacGyver och silvertejpade över hålet och i sällskap av den svenska barnfamiljsbåten Fortuna som vi precis stött ihop med fortsatte vi. Tejplagningen höll faktiskt i 40 minuter, den sista biten läckte mer vatten ut men motorn höll sig kyld nog.

Ny värmeväxlare då, vad kan det kosta? 30 000 kr. Aj aj aj. Om man bara byter den grejen som hade korroderat sönder då? 14 000 kr. Aj aj. Det får bli någon slags lagning här. Vår tekniska telefonsupport på Helenedals mekaniska tipsade om att det visst går att svetsa (silverlöda?) i koppar men man får vara rätt duktig på det om det skall fungera. Vi har ju ändå inte utrustning för det och känner ju inte görmånga metallhantverkare som vi litar på i Gouda. Det måste bli en temporär fullösning men silvertejp fungerade som bekant inte så bra. Det hade varit lockande att försöka laga den med ost eftersom vi är i en oststad men det hade varit synd på osten. Lim då? Vi gick över till bygghandeln mitt emot gästhamnen och köpte epoxi som vi geggade in hela området kring hålet med. Just nu väntar vi på att det skall härda och i morgon blir det testkörning. Vi får väl se hur det går men oavsett hur det går är jag nästan glad att det hände. En sådan osannolik tur att felet uppstod precis där på en lugn och nästan otrafikerad kanal precis intill en hjälpsam båt. Om man nu måste ha motorstrul, vilket man tydligen måste ha, så var detta det absolut bästa stället. Dessutom är Gustav glad som får titta på stormotorn så mycket han vill under tiden vi grejar med den.  

Midsommar igen

Förra årets midsommar hann vi knappt fira för då bara jobbade vi med båten för att komma iväg. Denna gång blev det mycket bättre. Vi stack från England i onsdags och tog oss över Nordsjön över natten till Belgien. Vi tyckte det gick lite för lätt att segla med bara en ett-och-en-halv-åring så vi hade flugit över en tvååring med tillhörande föräldrar inför denna sista långa tur. Det gick prima även om jag var lite trött i ögat vissa stunder då jag var hemma på blixtbröllop i Sverige under helgen och kanske inte sov riktigt alla de timmar min skönhet kräver. Hur som helst, vi kom till Belgien till en kuststad som vi aldrig lyckades lära oss namnet på men som efter lite tittande i pilotboken verkar kallas för Blankenberg. I morse seglade vi vidare österut, först i över två knops medström men senare med nära fyra knops motström, mot den Holländska staden Vlissingen. Där slussade vi in oss och puttrade upp till staden Middelburg. Mataffären i staden satt inne på midsommarviktiga saker som jordgubbar och gräslök så vi fick till en ganska bra midsommarmåltid i en solig sittbrunn. 

De kommande dagarna skall vi ta det lugnt och ha skoj innan våra vänner åker iväg. Sedan får vi se hur vi gör, det går att ta kanaler hela långa vägen upp till den tyska gränsen eller så puttrar vi ut i Nordsjön om vädret är bra och vi tröttnat på alla sluisar och broar. 

Seglande besökare på väg mot Vlissingen. 

Kanalsegling och bröllop

Oj vad tiden gick fort här. Vi var nyss utmattade Biscayaseglare känns det som men det har nästan gått två veckor sedan dess. Vi tog oss vidare från Frankrike till England, seglingen över kanalen var både härligt och spännande. Vi tog innervägen genom Chenal du Four till en början, perfekt tidvattentiming gav oss flera knops medfart de första timmarna. Sedan dog vinden och vi var rädda för att det skulle bli motorgång igen men runt solnedgång kom det en trevlig halvvind på 5-7 m/s som vi myste med hela natten. Det var fullt av handelsfartyg, fiskebåtar och andra segelbåtar på vägen över och när dimman dessutom kom var vi glada för vår radar och för vår AIS. På morgonen dog vinden samtidigt som solen kom och vi seglade / drev ett par timmar med tidvattnet. Runt lunch förra måndagen kom vi fram till Fowey som har varit det enda planerade målet under hela året. Marias bästa kompis skulle gifta sig med den brittiska segelmakaren hon träffade under seglingarna med Cantare för fyra år sedan. Det var skönt att vara där nästan en vecka innan så vi kunde umgås lite med brudparet och vara i ett riktigt hus på dagarna. Varm dusch, tvättmaskin och fungerande internet är landlyx vi glömt att vi gillade. Sakta med säkert kom släkt och vänner till Fowey och vid bröllopet i lördags var den lilla staden Fowey invaderat av svenska och engelska bröllopsgäster. Det blev en mycket trevlig kväll, dessutom gjorde Marias mamma en alldeles oerhört uppskattad insats som barnvakt under kvällen och natten så vi fick vår första natt utan Gustav sedan han kom för nästan ett och ett halv år sedan.

I måndags seglade vi vidare österut längs Englands kanalkust och kom fram till floden som leder upp till staden Salcombe där vi nu ligger ankrade två nätter för att vänta ut lite blåst och sjö som drar in med ett lågtryck från Atlanten. Vi blev påminda av hur mycket vi saknar den svenska allemansrätten när hamngubben, som till sitt försvar är mycket trevlig och hjälpsam, kom förbi och ville ha 10 pund för att vi låg ankrade på floden. Det är väl så det fungerar här helt enkelt. Vi hoppas att vinden skall dra över i natt så att vi kan fortsätta det dryga dygnet till Brighton. Där kommer jag hoppa av ett par dagar för en blixtbröllopsvisit på Hamburgö medan Maria tur får ta hand om tre besökare som skall segla med oss i tio dagar och hoppa av (om vinden vill) i närheten av Amsterdam. Det känns väldigt konstigt att vara så nära hemma nu och hjärnan kan inte låta bli att tänka på landlivet.