8 grader

Riktigt så kallt är det inte här på halvön. Men 8 (och en halv) grader norrut seglade vi på ungefär en vecka från det att vi lämnade Graciosa. För att komma hem till Höganäs behöver vi segla ytterligare 18 grader norrut. Vi har alltså klarat av nästan en tredjedel av vår hemresa nu, eller ja vi ska ju österut också. Det känns ändå väldigt bra. Extra bra om jag tänker på att vi rör oss på fel håll, mot de normala vindarna. Att morfar dessutom kunde komma och segla med oss just den veckan som vinden passade för att gå norrut var utmärkt, nästan för bra för att vara sant. När vi såg väderfilerna på Graciosa vågade vi inte tro på att det skulle gå, men vi drömde så klart om det.

När vi fixat diesel och mat på Porto Santo och vädret fortfarande såg bra ut var vi redo att ge oss ut på havet igen efter mindre än en dygn i land. Tyvärr upptäckte vi att Gustav hade lätt feber och var lite hängig. Vindarna såg så bra ut den kommande veckan att vi vågade oss på att vänta en natt till för att se om Gustav skulle bli bättre. Det kändes inte bra att ge sig ut på en så pass lång resa när han redan innan var dålig. På morgonen hade han fortfarande feber, fast verkade ganska pigg och glad. Eftersom han höll på att få minst sex nya tänder samtidigt och inte verkade snuvig eller dålig på något annat sätt bestämde vi oss för att segla. Varken Erik eller jag var det minsta oroade längre, skönt att vi för en gångs skull var överens.

De första dygnen var väldigt lugna. Vi körde motor och njöt av naturen. Delfiner och valar kom på besök till alla vuxnas glädje, Gustav såg dem aldrig. Jag hade 8-12 vakten, den bästa tycker jag, och kunde beskåda fyra vackra solnedgångar. Ingen var den andra lik. En av mina viktigaste uppgifter under kvällsvakten var att fylla godispåsarna. En till Godismonstret, en till Erik och en till mig själv. Det gällde att anpassa dem efter mottagaren. Extra allt till morfar, minus slemmigt gelegodis till Erik och det bästa till mig själv.

En av kvällarna kom det en liten svala på besök. Den ville landa på båten och gjorde om och om igen inflygningar för att hitta rätt ställe. En gång landade den inne under sprayhooden där den inte verkade helt nöjd. Vi skyndade oss att dra för nedgångsluckan så att den inte skulle hitta in. Men det verkade som om den egentligen hade bestämt sig för var den ville landa och det var inte på båten utan i morfars hår. Trots en för hans ålder relativt yvig kalufs undrar jag om det verkligen är ett bra fågelbo. Gång på gång flög svalan tätt inpå hans huvud. Jag var framme på fördäck för att ta några bilder i det mjuka kvällsljuset och kunde inte låta bli att skratta högt trots att jag visste att Gustav sov under mig. Morfar var uppslukad av sin bok så han blev han ganska överraskad när svalan faktiskt landade på hans huvud och krafsade till i hårbottnen.

Under den tredje natten blåste det upp, äntligen kunde vi segla. Men för att nå vårt mål Cascais behövde vi motorsegla för att kunna gå tillräckligt högt mot vinden. När Erik lämnade över till mig på den fjärde dagen hade vi inte mer än 85 sjömil kvar. Tyvärr hade vinden inte vridit som vi hoppats på utan vi låg fortfarande och pressade så att båten lutade obekvämt. Långseglare kryssar inte som bekant, vi vill helst ha en skön halvvind eller slör, och det började mer och mer likna ett hårt kryssben. Efter lite funderande bestämde vi oss för att ändra kursen 40 grader och istället gå till Sines. Det var lika långt dit men vi slapp lutandet och farten ökade från 5 knop till över 7. Så vi susade fram i den ökande vinden, många gånger i närmre 8 knop. En riktig skön seglingsdag, inte något som vi är bortskämda med på M/S Fria.

Ungefär 21.45 i fredags gled vi in i Sines. Det hann bli mörkt och jag fick en sista solnedgångsbild. Gustav vaknade till och fick sitta en liten stund i sin stol medan vi förtöjde i den lugna hamnen. Erik klarerade in direkt medan jag la Gustav i förpiken. Gustav och jag skulle sova ihop så att Erik som har svårt att sova till sjöss skulle få en egen natt i akterhytten. Morfarn snarkar var som helst utan problem har vi märkt.

Några timmar senare var vi mätta och nöjda. En omelett med svampstuvning och getost, en flaska vino verde och vår flaska med Bienmesabe-likör från Kanarieöarna var slukade. Vi gick och la oss någon gång efter midnatt och redan klockan 7 morgonen därpå fick vår matros mönstra av för att bege sig hemåt. Eftersom det var påskhelg fanns det inte många flyg till Sverige att välja på.

756 sjömil är vi nu skyldiga morfarn. Det blir många turer till Hornbeck eller valfri destination i Danmark.

Gustav var förresten feberfri efter ett dygn till havs men aningen sjösjuk resten av tiden. Han sov mycket och var överlag ganska nöjd, nöjdare än under tidigare långseglatser. Så det här med sjösjuka kanske är en bra grej. Nu i land har han sprallat som vanligt och håller på att äta igen det han missat under sina sjuka dagar. Det blir mycket mer, mer, mer! från Gustav.

Morfar kliver av färjan på Graciosa.

Han verkar tycka att det är lite kallt.

Gustav var lite blyg först.

Men ganska snart vågade han hålla handen.

Gustav gillar stenar. 

Hamnen på Graciosa.

Porto Santo samma kväll som vi kom dit.

På kvällspromenad på Porto Santo.

Gustav somnade.

Påskpyntat på torget.

Det behövs lite solkräm på näsan.

På bilutflykt på Porto Santo.

Gustav föredrar leksaksbilar framför riktiga.

Vi fick skriva till 14. Den hade klarat vinterstormarna bra.

Vi hittade en bekant på Porto Santo.

Lugn motorkörning på Atlanten.

Morfar ovetande om svalan som försöker landa på hans huvud.

Solnedgång i bakgrunden. 

Underhåller Gustav.

Det blev en hel del läsande.

Flera timmar funkar det att dammsuga om Gustav får bestämma.

Tittar på Babblarna och viftar på fötterna.

Morfar läser i buren. Lampan är bortplockad av Gustav.

Fint på min vakt.

Mer fint.

Delfinbesök.

Delfinerna hälsade på ofta.

Morfar läser i sittbrunnen.

Svalan som behövde vila.

Svalan på inflygning.

Morfar och Gustav gillar båda kakor.  

Solnedgång 1.

Solnedgång 2.

Solnedgång 3.

Solnedgång 4.