Galicien, Galicien

Ingenstans är så vackert. Ingenstans har så god mat och dryck. Ingenstans längs Atlantkusten finns så skyddade vatten att segla i. Förutom Galicien då. När vi var här i höstas blev vi förälskade och funderade på att stanna hela året. Nu är vi så äntligen tillbaka och vår rädsla att våra minnen från höstens Galicis var onaturligt sockrade stämde inte: här är socker.

I torsdags fyllde Maria 30 år. Vi hade under lång tid hoppats att vi skulle vakna upp den dagen ankrade i solen utanför Isla Cies, vårt paradis precis norr om Portugisiska gränsen. Det blev så. De många långa stånkande morgonetapperna längs den strandiga portugalkusten betalade sig och på eftermiddagen i onsdags kunde vi som enda båt slänga i ankaret på spansk botten och kika in mot den till synes tomma ön.

Födelsedagen kom, presenterna överlämnades och gummibåten pumpades upp. Gustav blev som vanligt överlycklig när utombordaren drogs igång, sedan körde vi in mot den öde stranden. Inte en kotte såg vi på. Eller ja, vi såg mängder med kottar och Gustav roade sig med att plocka upp och spela fotboll med ett par av de stora tallkottarna där vi planlöst promenerade mellan tallar och eukalyptusträd. Skogen alltså, efter all tid på havet och i torra karga miljöer insåg vi hur mycket vi saknat den. Vi satt där i skogen och drack kaffe från termosen och tittade på Fria som låg ankrad medan Gustav samlade pinnar. Länge. På vägen hem längs stranden tog Maria ett födelsedagsbad, det var tydligen inte så kallt sa hon men jag vet inte, gamlingar som hon brukar ju gilla vinterbad och sådant som vi unga inte riktigt ser poängen av.