Långsamt uppåt

Ibland när jag tittar på en karta tänker jag att det är jobbigare att resa uppåt, norrut, än neråt, söderut. Att det liksom är uppför. Om jag skulle få för mig att cykla genom hela Sverige så skulle jag lätt börja uppe vid treriksröset och ta mig ner till Smygehuk istället för tvärtom. Det känns lättare så, jag inbillar mig att det är betydligt mer nerförsbacke. Här i Portugal är det likadant, fast på riktigt. När vi i höstas seglade söderut gick det lätt. Strömmen gick med oss, vinden gick med oss och dyningen gick med oss. Nu är det tvärtom: det blåser nästan alltid nordligt här och strömmen och dyningen är alltid södergående. Idag när vi gick genom sundet mellan Peniche och Isla Berlenga hade vi tre knops motström men som tur är så är det ovanligt mycket, oftast handlar det om någon halv knop. Å andra sidan har vi vetat att det skulle bli såhär och har varit helt inställda på att göra hela kusten för motor, från tidig morgon till tidig eftermiddag, dag efter dag. Vinden brukar nämligen vara svag för att sedan blåsa upp runt 14-tiden. Det finns säkert någon som kan ge en utmärkt förklaring om varför det är så men jag och Maria har nöjt oss med en gissning på att det har att göra med att landmassan värms upp av solen. Sol har vi nästan hela tiden och när man sitter bakom en läande sprayhood så steker det på ordentligt. Idag när Maria satt och stekte och jag och Gustav låg framme i förpiken och myste till motordunket fick vi napp. En sjövarelse högg tag i vår rosafärgade ytsläpande bläckfiskimitation med gömd dubbelkrok. När vi rullade in linan såg vi att den betedde sig lite annorlunda än de flesta andra fiskar vi rullat in, den liksom surfade med kroppen uppe på vågen. Det var en ny typ av tonfisk-fisk som vi inte fått upp tidigare, den var slankare än de flesta andra och hade stora vassa tänder, lite som en gädda. Vi vet fortfarande inte vad det är för art men eftersom vi befann oss utanför surfmeckat Nazaré så har vi döpt den till surftonfisk i väntan på tid för fiskgoogling.

Nazaré ja, vårt femte av nio planerade stopp i vårt portugalhoppande som börjat med Sines – Sesimbra – Cascais – Peniche och förmodligen slutar med Figueira da Foz (i morgon) – Aveiro – Porto – Viana do Castelo. I vårt gamla seglarliv hade vi bara väntat på rätt vind och sedan gjort ett enda stort hopp upp till Spanien men med en snart ett-och-ett-halvt-åring är långa seglingar mindre attraktiva. Nu gör vi istället många hopp på fem-sex timmar. Då orkar vi leka två timmar med Gustav innan det är dags för mat och tupplur och när han vaknar är vi nästan framme. Bekvämt nog ligger hamnarna här med nästan exakt 30 Nm avstånd vilket passar vår strategi. Likt sköldpaddan tar vi oss således framåt, ibland passerar vi till och med en sovande hare som kryssat sig trött mot Nordvinden.

(Vi hade tänkt lägga upp lite fler bilder här men uppkopplingen är sååååååå frusteeeeeerande låååååångsam att jag vill sjösjukekräkas över tangentbordet)