Midsommar igen

Förra årets midsommar hann vi knappt fira för då bara jobbade vi med båten för att komma iväg. Denna gång blev det mycket bättre. Vi stack från England i onsdags och tog oss över Nordsjön över natten till Belgien. Vi tyckte det gick lite för lätt att segla med bara en ett-och-en-halv-åring så vi hade flugit över en tvååring med tillhörande föräldrar inför denna sista långa tur. Det gick prima även om jag var lite trött i ögat vissa stunder då jag var hemma på blixtbröllop i Sverige under helgen och kanske inte sov riktigt alla de timmar min skönhet kräver. Hur som helst, vi kom till Belgien till en kuststad som vi aldrig lyckades lära oss namnet på men som efter lite tittande i pilotboken verkar kallas för Blankenberg. I morse seglade vi vidare österut, först i över två knops medström men senare med nära fyra knops motström, mot den Holländska staden Vlissingen. Där slussade vi in oss och puttrade upp till staden Middelburg. Mataffären i staden satt inne på midsommarviktiga saker som jordgubbar och gräslök så vi fick till en ganska bra midsommarmåltid i en solig sittbrunn. 

De kommande dagarna skall vi ta det lugnt och ha skoj innan våra vänner åker iväg. Sedan får vi se hur vi gör, det går att ta kanaler hela långa vägen upp till den tyska gränsen eller så puttrar vi ut i Nordsjön om vädret är bra och vi tröttnat på alla sluisar och broar. 

Seglande besökare på väg mot Vlissingen. 

Kanalsegling och bröllop

Oj vad tiden gick fort här. Vi var nyss utmattade Biscayaseglare känns det som men det har nästan gått två veckor sedan dess. Vi tog oss vidare från Frankrike till England, seglingen över kanalen var både härligt och spännande. Vi tog innervägen genom Chenal du Four till en början, perfekt tidvattentiming gav oss flera knops medfart de första timmarna. Sedan dog vinden och vi var rädda för att det skulle bli motorgång igen men runt solnedgång kom det en trevlig halvvind på 5-7 m/s som vi myste med hela natten. Det var fullt av handelsfartyg, fiskebåtar och andra segelbåtar på vägen över och när dimman dessutom kom var vi glada för vår radar och för vår AIS. På morgonen dog vinden samtidigt som solen kom och vi seglade / drev ett par timmar med tidvattnet. Runt lunch förra måndagen kom vi fram till Fowey som har varit det enda planerade målet under hela året. Marias bästa kompis skulle gifta sig med den brittiska segelmakaren hon träffade under seglingarna med Cantare för fyra år sedan. Det var skönt att vara där nästan en vecka innan så vi kunde umgås lite med brudparet och vara i ett riktigt hus på dagarna. Varm dusch, tvättmaskin och fungerande internet är landlyx vi glömt att vi gillade. Sakta med säkert kom släkt och vänner till Fowey och vid bröllopet i lördags var den lilla staden Fowey invaderat av svenska och engelska bröllopsgäster. Det blev en mycket trevlig kväll, dessutom gjorde Marias mamma en alldeles oerhört uppskattad insats som barnvakt under kvällen och natten så vi fick vår första natt utan Gustav sedan han kom för nästan ett och ett halv år sedan.

I måndags seglade vi vidare österut längs Englands kanalkust och kom fram till floden som leder upp till staden Salcombe där vi nu ligger ankrade två nätter för att vänta ut lite blåst och sjö som drar in med ett lågtryck från Atlanten. Vi blev påminda av hur mycket vi saknar den svenska allemansrätten när hamngubben, som till sitt försvar är mycket trevlig och hjälpsam, kom förbi och ville ha 10 pund för att vi låg ankrade på floden. Det är väl så det fungerar här helt enkelt. Vi hoppas att vinden skall dra över i natt så att vi kan fortsätta det dryga dygnet till Brighton. Där kommer jag hoppa av ett par dagar för en blixtbröllopsvisit på Hamburgö medan Maria tur får ta hand om tre besökare som skall segla med oss i tio dagar och hoppa av (om vinden vill) i närheten av Amsterdam. Det känns väldigt konstigt att vara så nära hemma nu och hjärnan kan inte låta bli att tänka på landlivet. 

Gustav blir kvar

Gustav förstod allvaret och skötte sig utmärkt på Biscaya. Han tittade på delfiner, vilka vi såg många, lekte lugna lekar och klättrade upp och ner för trappan utan att trilla. En gång mutade vi honom med russin, det var när Erik ville ta en tupplur, annars blev det förvånansvärt lite matmutor och inget datortittande. Flugan som bosatt sig ombord var också underhållande långa stunder, den tackar vi för besöket. Konstigt nog ville den inte flytta ut i den franska kylan trots att vi påpekade att det var nyttigt med frisk luft.

I går kväll, närmre klockan åtta kom vi fram till Camaret. Här har vi kört med avfuktaren och njutit av att sova längre än fem timmar per natt (Gustav sov så klart mer). Det finns även bra internet i båten, så nu ska vi kolla på Kärlekskoden och dricka fransk cider, mysigt.

Tack för alla kommentarer på förra inlägget =)

Snart på väg, kanske

Delfinkompisen hoppar runt båten, solen skiner på skog och sandstränder, Gustav har lärt sig säga mustasch. Vi ligger ankrade i en ria som heter Cedeira. Inte riktigt vad vi tänkt oss, men mysigt.

Väderprognoserna har sett väldigt olika ut på sistone, ibland med små uppdykande lågtryck som lömskt hotar med kuling från fel håll, ibland med perfekta vindar. Trots att rapporten såg bra ut igår morse valde vi att bara gå en bit, på rätt håll, längs kusten. Här har vi sovit en natt och skall snart kolla vädret igen. Om det ser stabilare ut ger vi oss av mot Frankrike direkt.

Det ska bli härligt att segla igen, titta på stjärnor, äta godis (vi har haft godisstopp under landvistelsen) och utmana oss själva. Förra gången vi korsade Biscaya tappade vi ju all tro på långsegling med barn (och då hade vi matrosen morfar med). Förhoppningsvis är det lättare att underhålla Gustav den här gången. Annars får vi adoptera bort honom, vi kan inte ha en son som inte gillar långsegling. Tur att han visade intresse för delfinen som dök upp igår, något slags hopp finns det, och han gillar att mata fiskar, med allt som går att kasta. Nam nam, säger han till dem och skrattar.

I väntan på vind

Gustav matar fiskmåsar med gammalt bröd, det fanns inga ankor i närheten. 

Sen min födelsedag har vi fortsatt norrut i rask takt. Raskare än vi först tänkt oss. En dag skulle vi bara segla 15 distans, men när Gustav precis somnat och vi drog ner farten för att inte komma fram för tidigt, undrade Erik om vi inte skulle segla vidare till nästa ria. Det gjorde vi och när vi närmade oss den funderade vi på om vi inte skulle passa på att runda Finisterre, den västligaste spetsen på Spanien, när dyningen var så lugn. Till slut hade vi motoriserat 65 distans och kom fram till Camarinas lagom för en kvällspromenad. Trötta efter tidiga morgnar såg vi fram emot att ta det lugnt några dagar. Men så såg vi en väderlucka en dag senare, som skulle göra det möjligt att segla lite på väg A Coruna. Efter allt motorbuller var vi väldigt seglingssugna så vi bestämde oss för att göra hoppet på 55 distans. Vinden vred inte riktigt så mycket som den skulle, och i början var det rätt jobbig motsjö. Trots det var det väl värt det när vi kunde segla den sista biten. Ibland förundras jag över hur bra det känns att segla. Vi har liksom vant oss vid att köra motor och det är tryggt och förutsägbart i förhållande till att segla. Hoppas vi kan segla mer framöver.

Här i A Coruna har vi fixat lite inför Biscaya-färden och det kommande bröllopet i Fowey (Emelie och Alan). Vi har kollat motorriktningen, spänt riggen, packat gummibåten, tankat diesel och handlat finkläder. Vad som är kvar att göra är en matplan, den ska jag ta tag i när jag skrivit klart det här. Just nu blåser det för mycket där ute på Biscaya, även om det är svårt att tro inne i staden där husen läar och solen bränner. Efter flera dagar med molnfri himmel ser vi faktiskt fram emot lite mulet väder. Vi har passat på att skrubba båten (både uppe och under) och plaskat med vatten. Ätit krabba och druckit vin, ätit kanelglass och druckit smoothies. Vi har det väldigt bra. Dessutom har vi fått hyra en lägenhet det första halvåret hemma, så inte ens det behöver fixas längre. Dagis är också klart. Bara jobb kvar för min del, bara.

P.S
Angående mina "hippieprojekt":
1. Det går bra med vårt icke-användande av schampo, balsam och deo. Håret och huden trivs, eksemen gör det inte. Nyfikna? Kolla in www.nopoo.se. Erik är väl inte helt övertygad om att hans tjocka hår blir rent, men han ska ge det ett tag till. Jag klippte honom idag för att göra det lite lättare.

2. Det går lite lite bra med EC-andet (pottandet). Häromdagen sa Gustav efter en tur i vagnen; bajsa, och pekade på sin blöja. Jag höll honom över pottan och det funkade. Nu är bajsa ett favoritord som kan användas till det mesta, bra att ingen förstår honom.

3. Tygböjorna däremot används väldigt sällan. Jag gjorde ett försök när Erik var i Lissabon och inte kunde rynka på pannan. Men sen dess har jag inte orkat. Gustav är inte så förtjust i att ta på blöja, så de som man drar på som vanliga byxor är lättare.
D.S

Galicien, Galicien

Ingenstans är så vackert. Ingenstans har så god mat och dryck. Ingenstans längs Atlantkusten finns så skyddade vatten att segla i. Förutom Galicien då. När vi var här i höstas blev vi förälskade och funderade på att stanna hela året. Nu är vi så äntligen tillbaka och vår rädsla att våra minnen från höstens Galicis var onaturligt sockrade stämde inte: här är socker.

I torsdags fyllde Maria 30 år. Vi hade under lång tid hoppats att vi skulle vakna upp den dagen ankrade i solen utanför Isla Cies, vårt paradis precis norr om Portugisiska gränsen. Det blev så. De många långa stånkande morgonetapperna längs den strandiga portugalkusten betalade sig och på eftermiddagen i onsdags kunde vi som enda båt slänga i ankaret på spansk botten och kika in mot den till synes tomma ön.

Födelsedagen kom, presenterna överlämnades och gummibåten pumpades upp. Gustav blev som vanligt överlycklig när utombordaren drogs igång, sedan körde vi in mot den öde stranden. Inte en kotte såg vi på. Eller ja, vi såg mängder med kottar och Gustav roade sig med att plocka upp och spela fotboll med ett par av de stora tallkottarna där vi planlöst promenerade mellan tallar och eukalyptusträd. Skogen alltså, efter all tid på havet och i torra karga miljöer insåg vi hur mycket vi saknat den. Vi satt där i skogen och drack kaffe från termosen och tittade på Fria som låg ankrad medan Gustav samlade pinnar. Länge. På vägen hem längs stranden tog Maria ett födelsedagsbad, det var tydligen inte så kallt sa hon men jag vet inte, gamlingar som hon brukar ju gilla vinterbad och sådant som vi unga inte riktigt ser poängen av. 

Ibland är det bäst att vända

Erik skrev i sitt förra inlägg att vi dagen därpå skulle köra till Figueira da Foz. En lätt etapp tänkte vi och satte inte ens väckarklockan utan litade på att Gustav skulle väcka oss så där lagom tidigt. Visst väckte han oss men då hade vi båda två redan vaknat många gånger under natten, förmodligen för att det blåste mer än vad det skulle göra. Men dyningen hade varit ganska lugn dagen innan så egentligen oroade vi oss inte. Redan när vi lämnade pirarmarna och tog sikte på 50-meters-djupkurvan kände vi att det var mycket motsjö. En halvtimme ut från land ökade även vinden och det gick gäss på vågtopparna. Det var inte alls vad vi väntat oss. Farten landade på i snitt 3,8 knop. Ibland kändes det som om vi fastnat i ett fiskenät när vågorna motarbetade oss från ett håll och dyningen från ett annat. Det var inte kul. Dessutom hade vi ett tidvattenfönster att passa för att kunna gå in till marinan i Figueira da Foz vilket nu såg ut att bli för litet.

Vi vände, för första gången. Det var värt det. Vi rullade ut genuan och susade tillbaka mot Nazaré. Underbar segling. Vågorna kändes inte alls så besvärliga när de rullade oss in mot land.

Dagen därpå var vi redo. Väckarklockan ringde halv 6, fast det fortfarande var mörkt ute släpade vi oss upp och satte på vattnet till kaffet. Allt var så klart förberett kvällen innan. Vatten i vattenkokaren och kaffe i filtret. I kylen låg färdiga frukostmackor som skulle ätas efter avfärd. Gustav fick sova vidare i sin koj. Vi undrade hur vi ska klara av ett landliv med tidiga morgnar varje dag. Havet var mycket lugnare, motströmmen bekant. 7 timmar senare var vi framme vid det beryktade hamninloppet som inte bjöd på något motstånd. Det är så grunt där att dyningen växer och många gånger bryter över hela hamninloppet vilket gör att de ofta får stänga hamnen. Det är inte helt ovanligt att seglare kapsejsar då de försöker ta sig in trots förbud. Men vi kunde lugnt glida in på Mondego floden där medströmmen! gav oss två extra knop.

Här är fint i Figueira da Foz, det finns en stor grön park med två lekplatser och staden är lagom upprustad och inte full av turister. Så här har vi det bra medan det blåser där ute på havet. Erik har åkt till Lissabon för att möta vår gäst och njuta av egentid/utekväll. Gustav och jag är ensamma på båten för första gången ett helt dygn. Det känns lite konstigt men det är nog en bra förberedelse inför landlivet. Hemma kan vi inte umgås hela familjen dygnet runt, då blir nog antingen cheferna eller dagispersonalen lite konfunderade.

Här är uppkopplingen riktigt bra så jag skulle kunna lägga upp en massa bilden, men jag är för trött nu. Ni får nöja er med en bild på den arbetande sonen.

Gustav pumpar ut gammal olja.