Det går långsamt...

... precis som vi vill ha det. Vi stannade ytterligare två nätter ankrade i en liten vik / sjö som satt ihop med Kielkanalen. Härligt ställe, det var varmt och vi badade och lekte på en liten strand. Ute på Östersjön blåste kuling men vi var väl läade av den omgivande skogen. Andra dagen i viken stod Maria och tittade ut genom fönstret när hon såg en båt hon kände igen. Det var den tyske ensamseglaren vi träffade i Lissabon som efter t o r Västindien nu ankrade bredvid oss för sista natten innan hemkomst till Kiel. På kvällen rodde vi och hämtade över honom till vår båt och fick sällskap och historier.

Dagen efter slussade vi ut oss och det visade sig att även i den östliga ingången till Kielkanalen var hälften av slussarna trasiga. Vi slapp dock vänta två timmar i denna ände utan kunde slussa ut oss och vara ute på havet igen. Vi gick någon timme norrut och stannade i Labö på den tyska rivieran. Stor hamn och mängder med semestrare men ändå ett trevligt ställe. Vädret såg dock inte lika bra ut, det skulle komma en massa vind igen så vi gick upp tidigt nästa morgon och seglade över till Rödbyhavn (färjestaden) i Danmark. Den tyska hamnguiden varnade oss för en industrihamn utan charm men det var inte så fasligt. Där fanns bra wifi och fungerande duschar med både bra tryck och värme och utan en sådan där störig knapp man måste trycka på var tionde sekund; vad mer kan man önska? Tio minuter efter vi lagt till kom kulingen och regnet så Gustav fick rastas i vattenpölar. Det var faktiskt första gången han behövt vara ute i regn insåg vi så vi har nog haft ganska bra väder det här året (Maria har för övrigt inte använt sitt seglarställ ännu). Vattenpölar var fantastiskt roligt.

Vi låg kvar två nätter i Rödby medan kulingen drog över och igår kom Marias mamma och syster ner för att segla med oss ett par dagar. Skoj med besök på båten igen även om det inte var speciellt länge sedan sist. Idag har vi seglat ett par timmar i sol och bra vind till Gedser och vi njuter fortfarande av frånvaron från dyningen och tidvattnet som vi vant oss vid. Vi är nu bara ett drygt dygns segling från Höganäs men med sol och svaga vindar så långt prognosen sträcker sig skall vi segla så långsamt vi bara kan.

Havet är härligt!

Efter cykelutflykten satte seglingssuget in. Så dagen därpå gick vi först till Delzilj på förmiddagen. Vi kom fram precis innan det blåste upp och började regna. Strax efter oss kom det in tre andra svenska båtar, vi konstaterade att vi nu närmar oss de ”vanliga” semesterseglarna. På eftermiddagen, lagom till att tankstationen öppnade igen, avtog vinden och regnet minskade. Det var också högvatten i Delfzilj och dags för oss att åka ut på Ems. Färden ut till Borkum blev skumpig, medström men motvind. Trots det var vi väldigt nöjda med att vara på väg.

På söndagen skulle det komma åska och starka vindbyar så vi planerade att stanna en dag på Borkum. Vi gick upp för att betala hamnavgiften, vilket var omöjligt eftersom de inte öppnat än. Gustav fick springa av sig på gräsplätten sidan om hamnens enda restaurang. När vi tittade ut mot havet såg det lugnt och lockande ut. Vår holländska granne avseglade just då mot Norderney. Vi kände suget. Väderleksrapporten såg bättre ut så vi gav oss iväg. Det blev en jättefin dag, halvvind och bra fart. Det är så skönt att segla. Vi har inte alls tröttnat. Men vi har tröttnat på atlantdyning och motström, det är säkert.

Väl på Norderney pratade Erik med hamnkaptenen som sa att om vi gick senast åtta dagen därpå, sista dagen innan nordanvinden skulle börja, skulle vi kunna ta oss till Brunsbüttel och Kielkanalen utan att få motström på Elbe. Ännu en fin seglingsdag. Vinden avtog under dagen och solen gassade. Motorn fick hjälpa oss upp för floden. Lagom till att Gustav somnade kom vi fram till slussen. Jag skyndade mig upp från Gustavs koj när jag hörde hur Erik drog ner farten, ibland är det bråttom när det ska slussas. Men inte i måndags. Vi väntade, och snurrade runt, sicksackade mellan båtar, drev med strömmen. Det finns ingen väntplats och allt vi hörde var tyskt prat på VHF:en som vi inte förstod så mycket av. Efter drygt en och en halv timme fick vi gå in i den nya stora slussen, vi och nio andra fritidsbåtar fick slussa ner tillsammans med tre stora fraktfartyg. Den gamla slussen var ur funktion fick vi höra av den holländska båten som vi förtöjt i. Slussen var så bred att vi låg utanpå varandra. Det hade mörknat när vi äntligen fick köra ut. Vi som hoppats på en tidig kväll. Brunsbüttel marina var full av båtar som låg utanpå varandra. Inte så lockande att ge sig in där när nio andra båtar var på väg att göra samma sak. I sista stund ändrade vi oss och gick vidare en bit in där vi trodde att det skulle finnas ännu en brygga för fritidsbåtar. Egentligen får man inte gå på kanalen när det är mörkt. Även den bryggan var full, men vi hittade en tankstation som inte skulle öppna förrän åtta morgonen därpå, där la vi oss.

I tisdags när Gustav väckt oss tuffade vi vidare i regn och nordanvind. Med sittbrunnstältet uppe är det inte så farligt. Nästan lite mysigt. Vi gjorde te och scones. Precis innan vi kom fram till Rendsburg ringde Eriks föräldrar som nyss anlänt till byn och undrade var vi var. Bra tajming.

Nu har vi varit här i Rendsburg två nätter. Gustav har fått leka med farmor och farfar och vi har njutit av sittbrunnshäng. Vi fick också lite egentid då vi handlade, lagade toalett och drack en öl i sittbrunnen. Ibland är det väldigt skönt att kunna tänka alla tankar till slut och diskutera saker i lugn och ro. Vi hann också göra en 28 punkter lång lista över sådant som vi vill fixa på Fria i framtiden.

Idag kör farmor och farfar hemåt och vi ska också ge oss av. Värmen är här för att stanna men vinden är tyvärr motig ett tag till. Vi kommer ta det lugnt och förmodligen gå ur kanalen i morgon för att sen se hur mycket det blåser och från vilken riktning. Det får avgöra om vi tar Lilla bält, Stora bält eller Öresund på vår färd mot Höganäs.

Vi tänker en del på våra norrländska vänner på Bri som har motorstrul och fastnat i Holland. Vi hade ju verkligen hoppats på att vi skulle ses igen och att de skulle komma ikapp oss snart. Men tyvärr verkade det som om de har otur just nu. Vi önskar så att vi kunde flyga hit dem och bogsera dem en bit på vägen.

Hoppas vår lagning av värmeväxlaren fortsätter att fungera, vi är så nära hemma. Men ändå tar vi det lugnt för det är riktigt härligt på havet igen.

Zoooooooom swisch

Se upp alla kossor för här kommer vi susande.

I 30-års-present fick jag av Erik en utflykt med elcyklar och en konvertering av min egen cykel ifall jag gillade känslan. I dag var det dags, en bakfiets (lådcykel) och en vanlig cykel packades för utflykt. Att packa var hur lätt som helst, lådan rymde allt som en småbarnsfamilj behöver, det kändes nästan som om vi skulle kunna bo i den. Sen susade vi skrattandes i väg. Det var hur lätt som helst att cykla med eldrift. Vindpustar och uppförsbackar som i vanliga fall brukar resultera i en massa mummel och gnällande från min sida var plötsligt något kul, en anledning att öka på motorns kraft.

Vi cyklade ut ur Groningen där vi nu befinner oss och tittade på kanalen, samma kanal som vi tidigare åkt båt på. Sen cyklade vi längs med den i timmar och kom till en liten liten by med snurrande mölla och badande holländare (konstgjord sandstrand i kanalen). Där åt vi lunch och lät Gustav sova sin lur på filten i skuggan, idylliskt. Efter en stund blev vi rastlösa och önskade, tvärt om mot vad vi brukar önska, att Gustav skulle vakna så att vi kunde cykla vidare. Så roligt var det att cykla, eller rättare sagt att åka cykel.

Vi har så klart tagit bilder på lådcykeln från alla möjliga håll och mätt lite. När vi kommer hem till landlivet ska det byggas lådcykel, med eldrift.

Bra snurr där på pedalen säger besiktningsmannen. 

Kungen och hans trampande betjänt. 

Trötta trampare. 

Historiens roligaste gunga råkade finnas i en park på vägen hem.
 

Limmet håller

Ingen läcka än, vi tar lunchpaus i Haarlem. 

Motorn lagad med tejp

Under gårdagens kanalputtrande anade jag ett nytt ljud från motorn. Jag öppnade och tittade efter och såg då en mycket prydlig vattenstråle komma ur ändan på värmeväxlaren. Skönt med lättdiagnosticerade fel. Jobbigt med fel dock. Vi lade till på väntplatsen vid en bro vi precis passerat och tittade närmare. Ett litet litet hål hade uppstått och ur det kom sjövatten. Vi låg mitt ute i ingenstans utan ens möjlighet att komma i land så vi insåg att vi behövde ta oss ytterligare en timme upp till staden Gouda för att få till en vettig reparation. Maria gjorde en MacGyver och silvertejpade över hålet och i sällskap av den svenska barnfamiljsbåten Fortuna som vi precis stött ihop med fortsatte vi. Tejplagningen höll faktiskt i 40 minuter, den sista biten läckte mer vatten ut men motorn höll sig kyld nog.

Ny värmeväxlare då, vad kan det kosta? 30 000 kr. Aj aj aj. Om man bara byter den grejen som hade korroderat sönder då? 14 000 kr. Aj aj. Det får bli någon slags lagning här. Vår tekniska telefonsupport på Helenedals mekaniska tipsade om att det visst går att svetsa (silverlöda?) i koppar men man får vara rätt duktig på det om det skall fungera. Vi har ju ändå inte utrustning för det och känner ju inte görmånga metallhantverkare som vi litar på i Gouda. Det måste bli en temporär fullösning men silvertejp fungerade som bekant inte så bra. Det hade varit lockande att försöka laga den med ost eftersom vi är i en oststad men det hade varit synd på osten. Lim då? Vi gick över till bygghandeln mitt emot gästhamnen och köpte epoxi som vi geggade in hela området kring hålet med. Just nu väntar vi på att det skall härda och i morgon blir det testkörning. Vi får väl se hur det går men oavsett hur det går är jag nästan glad att det hände. En sådan osannolik tur att felet uppstod precis där på en lugn och nästan otrafikerad kanal precis intill en hjälpsam båt. Om man nu måste ha motorstrul, vilket man tydligen måste ha, så var detta det absolut bästa stället. Dessutom är Gustav glad som får titta på stormotorn så mycket han vill under tiden vi grejar med den.  

Midsommar igen

Förra årets midsommar hann vi knappt fira för då bara jobbade vi med båten för att komma iväg. Denna gång blev det mycket bättre. Vi stack från England i onsdags och tog oss över Nordsjön över natten till Belgien. Vi tyckte det gick lite för lätt att segla med bara en ett-och-en-halv-åring så vi hade flugit över en tvååring med tillhörande föräldrar inför denna sista långa tur. Det gick prima även om jag var lite trött i ögat vissa stunder då jag var hemma på blixtbröllop i Sverige under helgen och kanske inte sov riktigt alla de timmar min skönhet kräver. Hur som helst, vi kom till Belgien till en kuststad som vi aldrig lyckades lära oss namnet på men som efter lite tittande i pilotboken verkar kallas för Blankenberg. I morse seglade vi vidare österut, först i över två knops medström men senare med nära fyra knops motström, mot den Holländska staden Vlissingen. Där slussade vi in oss och puttrade upp till staden Middelburg. Mataffären i staden satt inne på midsommarviktiga saker som jordgubbar och gräslök så vi fick till en ganska bra midsommarmåltid i en solig sittbrunn. 

De kommande dagarna skall vi ta det lugnt och ha skoj innan våra vänner åker iväg. Sedan får vi se hur vi gör, det går att ta kanaler hela långa vägen upp till den tyska gränsen eller så puttrar vi ut i Nordsjön om vädret är bra och vi tröttnat på alla sluisar och broar. 

Seglande besökare på väg mot Vlissingen. 

Kanalsegling och bröllop

Oj vad tiden gick fort här. Vi var nyss utmattade Biscayaseglare känns det som men det har nästan gått två veckor sedan dess. Vi tog oss vidare från Frankrike till England, seglingen över kanalen var både härligt och spännande. Vi tog innervägen genom Chenal du Four till en början, perfekt tidvattentiming gav oss flera knops medfart de första timmarna. Sedan dog vinden och vi var rädda för att det skulle bli motorgång igen men runt solnedgång kom det en trevlig halvvind på 5-7 m/s som vi myste med hela natten. Det var fullt av handelsfartyg, fiskebåtar och andra segelbåtar på vägen över och när dimman dessutom kom var vi glada för vår radar och för vår AIS. På morgonen dog vinden samtidigt som solen kom och vi seglade / drev ett par timmar med tidvattnet. Runt lunch förra måndagen kom vi fram till Fowey som har varit det enda planerade målet under hela året. Marias bästa kompis skulle gifta sig med den brittiska segelmakaren hon träffade under seglingarna med Cantare för fyra år sedan. Det var skönt att vara där nästan en vecka innan så vi kunde umgås lite med brudparet och vara i ett riktigt hus på dagarna. Varm dusch, tvättmaskin och fungerande internet är landlyx vi glömt att vi gillade. Sakta med säkert kom släkt och vänner till Fowey och vid bröllopet i lördags var den lilla staden Fowey invaderat av svenska och engelska bröllopsgäster. Det blev en mycket trevlig kväll, dessutom gjorde Marias mamma en alldeles oerhört uppskattad insats som barnvakt under kvällen och natten så vi fick vår första natt utan Gustav sedan han kom för nästan ett och ett halv år sedan.

I måndags seglade vi vidare österut längs Englands kanalkust och kom fram till floden som leder upp till staden Salcombe där vi nu ligger ankrade två nätter för att vänta ut lite blåst och sjö som drar in med ett lågtryck från Atlanten. Vi blev påminda av hur mycket vi saknar den svenska allemansrätten när hamngubben, som till sitt försvar är mycket trevlig och hjälpsam, kom förbi och ville ha 10 pund för att vi låg ankrade på floden. Det är väl så det fungerar här helt enkelt. Vi hoppas att vinden skall dra över i natt så att vi kan fortsätta det dryga dygnet till Brighton. Där kommer jag hoppa av ett par dagar för en blixtbröllopsvisit på Hamburgö medan Maria tur får ta hand om tre besökare som skall segla med oss i tio dagar och hoppa av (om vinden vill) i närheten av Amsterdam. Det känns väldigt konstigt att vara så nära hemma nu och hjärnan kan inte låta bli att tänka på landlivet.