Englands sydkust snart avklarad

Så, nu har jag äntligen fått lite tid att skriva ett riktigt inlägg med många bilder. Jag har skickat ut Erik och Gustav i sittbrunnen och sitter inne i salongen med mitt efter-maten-kaffe. 

Vi ligger i Weymouth marina och njuter av den ljumma kvällen. Tidigare idag har vi utfört olika uppdrag. Erik har monterat sjökojer och kopplat ihop alla våra navinstrument. Numera kan vi få reda på vad klockan är i samma instrument som visar djupet, det var absolut nödvändigt att få det gjort sa han och nu är han väldigt stolt över de små siffrorna. 

Gustav och jag tog barnvagnen och gick på inköpsrunda. Vi köpte sjökort, mantågsnät (så rymmer inte fendrarna eller Gustav) och mat inför Biscaya. När kundvagnen började bli full av mat och Gustav samtidigt tröttnade på att vara i en affär skickade jag ett nödmeddelande till Erik om att han fick komma och rädda mig. Vi lämnade affären 1000 kr fattigare men med en himla massa mat. Barnvagnen var full, Gustav fick sitta på magen, den stora ryggsäcken var full och vår lilla ölkärra var lastad med ett storpack blöjor och tunga burkar. Storhandling. Bäst att bunkra med många kakor när pappa ska följa med över Biscaya (han offrade till och med MC-körning). 

Nattseglingen gick förresten bra. Gustav sov nästan lika bra som vanligt (vilket inte säger så mycket) och vi sov nästan inget alls eftersom båten rullade från sida till sida i den akterliga vinden. Men det var riktigt mysigt att ha nattvakter. Jag drack kaffe, mumsade ingefärskakor och läste en underhållande bok på den första. Under den andra blåste det upp så då rullade jag ut förseglet och upptäckte att vi gjorde 7-8 knop. Vilket var både bra och dåligt. Skönt att segla fort, men det tog oss samtidigt till en punkt med mycket motström som vi helst ville komma till när strömmen vänt. Vind mot vågor kan vara väldigt obekvämt, något som vi förr inte hade varit speciellt rädda för. Men det är skillnad nu när det inte funkar att sitta i sittbrunnen i lä och hålla ut, nu måste vi ständigt vara beredda på att byta en bajsblöja hur obekväm sjö det än är. Så vi bestämde oss för att gå innanför Isle of Wight istället. Där i the Solent gled vi stundtals fram i noll knop om man kollade på farten genom vattnen men i 4,5 knop med strömmens hjälp. Vi satt och njöt i soldiset medan Gustav kröp omkring på sittbrunnsdurken, vilket är en av hans favoritsysselsättningar. 

På kvällen, ett dygn senare, kom vi fram till Studland Bay utanför Poole. Där ankrade vi och väntade ut de västliga vindarna som blåste i lördags. I går hade vi en kort seglats till Weymouth som började lite annorlunda. Precis när vi skulle dra upp ankaret kom det en dubbelkajak paddlande mot oss. På den satt en grupp barn eller ungdomar som viftade och skrek. Efter en liten stund förstod jag att de skrek att de sjönk och att de menade alvar. Det såg först ut som om de skulle nå fram till oss men sen tog strömmen dem in mot klipporna och den grundare delen så vi kunde inte köra fram till dem. Jag gjorde då ett Mayday-utrop på VHFen som blev besvarat direkt av Portland Coast Guard. Samtidigt kom en motorbåt körande som Erik viftade till sig. De körde bort till kajaken och började ta ombord några. Sen kom två motorbåtar till. Även sjöräddningen dök upp efter en liten stund. Vi kunde inte göra så mycket mer än meddela kustbevakningen vad som hände. Allt gick bra, alla sju mådde bra och kördes iland där de blev undersökta av sjöräddningen. Väldigt skönt att de fick hjälp så fort och tur att vi såg dem. Vi fick fart på vårt eget säkerhetstänkande, dags att packa grab-bagen. 

Jag fick göra paus i mitt skrivande för att gå ut ur marinan. Nu ligger vi istället på en väntbrygga så att vi kan gå tidigt i morgon innan den första broöppning. Målet är Fowey där Emelie och Alan bor, nästan 100 nm. Det ska bli superkul att komma dit igen, tre år sen vi var där med Cantare. Vem hade kunnat tro att jag skulle återvända så snart med ny båt, make och son. Kanske Emelie =)