Biscaya nästa

Vi kom fram hit till Fowey sent i tisdags kväll efter en lång dag på havet. Den första biten från Weymouth var lite krånglig på grund av starka krockande strömmar strax söder om den halvö som Weymouth och Portland ligger på. På båda sidor om halvön går en stark södergående ström som precis vid halvöns spets möter den starka väst/östgående strömmen. Det skapar ett område som kallas för "Portland race" med mycket oroligt vatten, strömmar upp emot tio knop och stora vågor. Även de lokala fiskarna (alltså yrkesmännen, ej undervattensdjuren) undviker området och efter att en tvåtandad brittisk gammal sjöbuse varnat oss för området även i lugna vindar bestämde vi oss för att undvika det. För att ta sig förbi fanns två alternativ: att slicka kusten på ett hundratals meters avstånd eller ett göra en stor båge öster om hela alltet. Den inre vägen var cirka två timmar snabbare men vi hade varit tvungna att göra den i mörker kl 03 för att få rätt tidvatten med oss. Enligt uppgift skulle det ligga mängder med hummertinor i området och utan ljus hade det varit omöjligt att undvika att köra på dem. När Maria berättade om en båt från hennes förra resa som körde på en hummertina och bröt av rodret så kände jag, klok som jag är, att den där tvåtimmarsomvägen kanske ändå inte var så dum. Vi tog helt enkelt sovmorgon till kl 04.30 och gick med det första gryningsljuset ut från Weymouth.

Dagen bjöd som vanligt på både stiltje och frisk vind. Vi har märkt att det engelska MET Office (vädertjänsten) ofta sjöväderprognosen "cyclonic". Det betyder att det kan blåsa från vilket håll som helst, mellan 0-10 m/s. Kanske är det en sommarjobbare på väderkontoret som gör det lätt för sig. Denna dag hade denna i alla fall rätt, vi hade alla vindstyrkor och vindriktningar, kryddat med dimma och åska. Jag roade mig med att studera åskmolnen på radarn och vi lyckades (med i mina ögon ren skicklighet) undvika de värsta åskbyarna.

Strax efter det blivit mörkt puttrade vi upp på floden i Fowey där Emelie och Alan (Marias barndomskompis och hennes brittiske segelmakare) mötte oss. Först försökte vi hitta en ledig gästboj i bäckmörkret men gav snabbt upp och lade oss för natten på byns enda pontonbrygga med en stor upplyst skylt som sade max två timmars tilläggning. Tidigt dagen efter kom hamnvakten och hälsade oss välkomna, som tur var tyckte även han att det var en bra idé att lägga sig där och invänta dagsljuset innan vi gav oss in och snurrade bland alla bojade båtar. Vi flyttat ut båten till en gästplats, packade ihop några väskor och flyttade i land. Vi bor nu hemma hos Emelie och Alan och njuter av huslyxen medan de jobbar på dagarna. Under dagarna här har vi strosat runt, tittat på kor, druckit cream tea, fixat på båten och bara tagit det lugnt. Gustav har krypit runt på golvet och olika gräsmattor och tittat på alla människor.

Ikväll kommer Marias seglingssugna pappa Anders för att segla med ner till Spanien. Det skall bli roligt och skönt att få en person till som kan avlasta. Vi har väl insett att just nu är det lite för tungt för oss två ensamma att segla mer än ett dygn i sträck. Båten behöver 24 timmars tillsyn och Gustav behöver i princip 24 timmars tillsyn, vilket med oss två ensamma inte lämnar så mycket tid över till sömn. Nu har vi skapat ett vaktsystem med dubbla fyratimmarsvakter, en för båten och en för Gustav. Skall bli skoj att se hur det fungerar.

Från Fowey har vi två alternativa rutter ner till Spanien. Antigen kan vi segla direkt dit, väster om Frankrikes nordvästspets och ön Ushant samt utanför trafiksepareringen för handelsfartyg där utanför. Det är ca 450 sjömil eller knappt fyra dygn. Alternativ två är att gå genom sundet Chenal du Four innanför Ushant och göra ett kortare stopp någonstans utanför Brest. Fördelen är att vi kan få en säkrare väderprognos och göra det sista hoppet ner till Spanien ett dygn kortare. Nackdelen är att det tar lite längre tid. Vi har bestämt oss för en kompromiss: ta innervägen, hoppas på att få mobiltäckning så att vi kan ladda ner det senaste vädret och sedan fortsätta utan landhugg i Frankrike om vädret ser bra ut. Hur som helst ger vi oss iväg i morgon (måndag) eftermiddag så att vi kommer lagom till medströmmen genom Chenal du Four.

Nu skall vi packa ihop oss och flytta ut till båten igen. Ikväll blir det avskedsmiddag i sittbrunnen med Foweyborna.

Gustav på plats i sin stol under sprayhooden

Slappsegling

Cornwallig glassbil

Koalaungen

Sjömanskostym  

Cream tea med Emelies arbetskamrater på Fowey House

Englands sydkust snart avklarad

Så, nu har jag äntligen fått lite tid att skriva ett riktigt inlägg med många bilder. Jag har skickat ut Erik och Gustav i sittbrunnen och sitter inne i salongen med mitt efter-maten-kaffe. 

Vi ligger i Weymouth marina och njuter av den ljumma kvällen. Tidigare idag har vi utfört olika uppdrag. Erik har monterat sjökojer och kopplat ihop alla våra navinstrument. Numera kan vi få reda på vad klockan är i samma instrument som visar djupet, det var absolut nödvändigt att få det gjort sa han och nu är han väldigt stolt över de små siffrorna. 

Gustav och jag tog barnvagnen och gick på inköpsrunda. Vi köpte sjökort, mantågsnät (så rymmer inte fendrarna eller Gustav) och mat inför Biscaya. När kundvagnen började bli full av mat och Gustav samtidigt tröttnade på att vara i en affär skickade jag ett nödmeddelande till Erik om att han fick komma och rädda mig. Vi lämnade affären 1000 kr fattigare men med en himla massa mat. Barnvagnen var full, Gustav fick sitta på magen, den stora ryggsäcken var full och vår lilla ölkärra var lastad med ett storpack blöjor och tunga burkar. Storhandling. Bäst att bunkra med många kakor när pappa ska följa med över Biscaya (han offrade till och med MC-körning). 

Nattseglingen gick förresten bra. Gustav sov nästan lika bra som vanligt (vilket inte säger så mycket) och vi sov nästan inget alls eftersom båten rullade från sida till sida i den akterliga vinden. Men det var riktigt mysigt att ha nattvakter. Jag drack kaffe, mumsade ingefärskakor och läste en underhållande bok på den första. Under den andra blåste det upp så då rullade jag ut förseglet och upptäckte att vi gjorde 7-8 knop. Vilket var både bra och dåligt. Skönt att segla fort, men det tog oss samtidigt till en punkt med mycket motström som vi helst ville komma till när strömmen vänt. Vind mot vågor kan vara väldigt obekvämt, något som vi förr inte hade varit speciellt rädda för. Men det är skillnad nu när det inte funkar att sitta i sittbrunnen i lä och hålla ut, nu måste vi ständigt vara beredda på att byta en bajsblöja hur obekväm sjö det än är. Så vi bestämde oss för att gå innanför Isle of Wight istället. Där i the Solent gled vi stundtals fram i noll knop om man kollade på farten genom vattnen men i 4,5 knop med strömmens hjälp. Vi satt och njöt i soldiset medan Gustav kröp omkring på sittbrunnsdurken, vilket är en av hans favoritsysselsättningar. 

På kvällen, ett dygn senare, kom vi fram till Studland Bay utanför Poole. Där ankrade vi och väntade ut de västliga vindarna som blåste i lördags. I går hade vi en kort seglats till Weymouth som började lite annorlunda. Precis när vi skulle dra upp ankaret kom det en dubbelkajak paddlande mot oss. På den satt en grupp barn eller ungdomar som viftade och skrek. Efter en liten stund förstod jag att de skrek att de sjönk och att de menade alvar. Det såg först ut som om de skulle nå fram till oss men sen tog strömmen dem in mot klipporna och den grundare delen så vi kunde inte köra fram till dem. Jag gjorde då ett Mayday-utrop på VHFen som blev besvarat direkt av Portland Coast Guard. Samtidigt kom en motorbåt körande som Erik viftade till sig. De körde bort till kajaken och började ta ombord några. Sen kom två motorbåtar till. Även sjöräddningen dök upp efter en liten stund. Vi kunde inte göra så mycket mer än meddela kustbevakningen vad som hände. Allt gick bra, alla sju mådde bra och kördes iland där de blev undersökta av sjöräddningen. Väldigt skönt att de fick hjälp så fort och tur att vi såg dem. Vi fick fart på vårt eget säkerhetstänkande, dags att packa grab-bagen. 

Jag fick göra paus i mitt skrivande för att gå ut ur marinan. Nu ligger vi istället på en väntbrygga så att vi kan gå tidigt i morgon innan den första broöppning. Målet är Fowey där Emelie och Alan bor, nästan 100 nm. Det ska bli superkul att komma dit igen, tre år sen vi var där med Cantare. Vem hade kunnat tro att jag skulle återvända så snart med ny båt, make och son. Kanske Emelie =)

Gustav funderar på det här med ström

Eftersom strömmen inte går åt vårt håll förrän kl 18 idag har vi haft det lugnt i hamn. Eller, det regnade på typiskt brittiskt vis fram till 14 och sen tog vi en skön familjedusch så vi kände helt enkelt inte för att ge oss av. Välj själv. 

Nu gör Erik klart skepp medan Gustav åker på min mage upp till torget där det finns gratis wifi. Vi ska ladda ner den senaste väderfilen. Sen får vi se om det kanske är dags för den första nattseglatsen. Vi känner oss som nybörjare och osäkra på hur det kommer funka nu när Gustav är med. Men det hade varit skönt att testa inför Biscaya. Det verkar nämligen inte som om vi lyckas lura med oss Emelie och Alan.

Nu ser jag lite blå himmel mellan molnen. Dags att fortsätta. Kanske kanske kan vi segla.

Dover

Ännu ett snabbinlägg här, vi är i Dover och turistar för fullt. Vi har precis kommit ner från fästningen / slottet och står nu på torg med gratis internet. I morgon skall vi ta det lugnt efter två tidiga morgnar i rad,vi har köpt en massa gott och planerar lyxfrukost. 

Dunkerque

Vi hoppade över Belgien och gick till Dunkerque i Frankrike istället. Tyvärr blev det motor de 75 sjömilen hit men det var vindstilla och soligt vilket aldrig skadar. Nu strosar vi runt och njuter av en härlig fransk kväll, tidigt i morgon (innan kl 8 när hamnkontoret öppnar) far vi mot Dover. 

Ostköp och -vind

Vi har väl båda två kommit fram till att vi inte är så intresserade av Holland. Inget ont om Holland men vi vill ju vidare. Till Fowey, över Biscaya, sedan skall vi ta det lugnt och även ta del av landvärlden. Med den överenskommelsen nöjde vi oss med att bara stanna en eftermiddag i Amsterdam. Amsterdam är ju en fantastiskt go stad men kanske lite för lättillgänglig för att den skall vara värd ett längre båtstopp. Vi gick runt i stadsdelen Jordaan och tittade på folk och åt en bit mat. Kändes kul att ha en hel flora olika människor att titta på efter den ytterst homogena vita-par-i-övre-medelåldern-population som håller till i hamnarna. Ju längre bort från Sverige vi kommer desto mer exotiska blir vi i deras ögon och när vi dessutom har en söt och social Gustav att slänga fram blir vi snabbt grannbåtarnas favoriter.

För att ta sig genom Amsterdam måste man gå i eskader mitt i natten. Det är nämligen bara då de öppnar broarna i centrum för segelbåtar. Brovakterna kunde bara vagt säga att vi skulle vara beredda att gå från 00.30 men Maria hade på känn från förra gången att det förmodligen inte skulle bli av förrän efter kl 02. Vår grannbåt innanför skulle sitta vakna fram till det var dags men vi bestämde oss för att sova med VHF-en på och stiga upp när vi hörde något. Om inte annat så skulle ju grannarna behöva väcka oss för att komma iväg tänkte vi. Kl 02.20 började det spraka på VHF-en, eller om det var något på Holländska som sades, och tre minuter senare var vi uppe på däck och kastade loss för att hinna igenom broarna. Vi var kanske tio segelbåtar som gick söderut och efter ett tag mötte vi en liknande armada som gick norrut. Gustav nosade på nytt sovrekord och vaknade inte till förrän vid fyratiden när vi bara hade någon bro och en sista sluss kvar. Runt femtiden var det hela klart och vi kunde gå och lägga oss för några timmars extrasömn.

Från Amsterdam har vi dundrat vidare söderut. Vår goa Penta kan ge oss sju knop om det inte är någon motvind (än så länge rent hypotetiskt, vi har haft motvind varje dag sedan vi lämnade Sverige) eller motström men vi brukar nöjda oss med sådär fem och en halv. Vi tog ett snabbt nattstopp utanför staden Gouda, köpte en ost, och fortsatte söderut morgonen efter. Igår eftermiddag kom vi fram till den mysiga pyttelilla staden Willemstadt och då det blåser sydvästlig kuling ute på Nordsjön har vi idag söndag tagit en vilodag / fixardag. Vi vill ha lite säkerhetsgrejer klara innan vi korsar Engelska kanalen och dessutom har vårt tvättberg börjat nå Kebnekajsehöjder. I morgon tänkte vi gå de sista tre timmarna ut till Stellendam och slussa ut oss i havet igen. Kanalerna är mysiga och så men det finns en gräns för hur många slussar och broöppningar man klarar av. Från Stellendam går vi under tisdagen söderut mot Belgien och på onsdag skuttar vi över kanalen till Dover om allt går som vi tänkt oss. Ett jättehögtryck håller på att parkera över Engelska kanalen lagom tills vi kommer ut och det ser ut som att vi först får stiltje och sedan en mysig ostvind som kan putta oss i rätt riktning längs kusten. Vi kanske till slut får lite nytta av den där masten, fram tills nu har vi funderat på om det var ett misstag att över huvud taget ta med den på resan.

Sakta men säkert börjar komma-iväg-stressen ge med sig och livet ombord börjar bli riktigt härligt. Det kommer bli ett bra år det här.

Vardagsliv

Precis som förra resan tar det ett tag innan man kommer in i långseglarlivet och får till allt på båten. Det var först på IJsselmeer som jag började använda Monitor (vindrodret) förra gången och så blev det även den här gången. Igår kunde vi segla en liten stund och då passade vi att koppla in vår outtröttliga styrman. Den här gången var det inte lika trevande som sist utan gick riktigt bra. Balanseringen av båten är inte optimal ännu men det kommer nog med övning.

Vi har även upptäckt att vi haft brytaren fel på vindgeneratorn. Den har inte gett någon laddning men snurrat långsamt, så vi började misstänka att något var felkopplat. Efter en del mätningar och tester visade sig att den varit avslagen hela tiden. Nu laddar den även i svaga vindar, men den är också lite mer ljudlig. I natt vaknade jag av att den gick igång, även Gustav vaknade, så i fortsättningen stänger vi av den inför natten om vi inte är i stort behov av laddning.

På tal om laddning, så funderade jag i våras på hur bogpropellerbatteriet får laddning men lyckades bara hitta kablar från landströmmen. Detta glömde jag såklart bort sen även om jag då nämnde för Erik att jag tyckte det var konstigt. När Erik för några dagar sen låg och väntade på en broöppning blåste det upp och blev lite trångt med andra båtar så att han behövde använda bogpropellern för att hålla sin plats. Han höll inne knappen ganska länge, vilket jag reagerade på där jag låg i akterhytten och vilade. Efter en liten stund dog bogpropellern och jag fick skynda  mig upp. Säkringen var hel och efter en liten stund gick bogpropellern igång igen. Vi antog att den hade någon slags inre automatsäkring som kopplat in sig själv igen. Igår när vi skulle slussa ut märkte jag att bogpropellern var klen och dog några gånger. Då kom Erik på att vi inte haft landström på länge så batteriet kanske började bli tomt. Aha, så var det såklart. Vi kopplade ihop husbatterierna med bogpropellerns och plötsligt var bogpropellern som ny igen.

Det tar som sagt ett tag att komma på allt som behöver fixas och få tid till att fixa det. Men det börjar bli mer ordning i vår båt och vi börjar känna oss mer och mer avslappnade.

Igår kom vi till en liten by som heter Durgerdam precis innan Amsterdam och tänkte bara stanna till över natten för att kunna gå in tidigt till staden. Men här var så charmigt att vi tog en tur till den enda restaurangen som fanns på den enda gatan i byn. Så nu har vi haft en lugn morgon efter den lite sena kvällen.

Vädret fortsätter att vara blåsigt ute på Nordsjön så vår plan är att fortsätta ner mot Stellendam på kanalerna. Om det sen blir bättre vindar i början av nästa vecka kommer vi vara redo att ge oss av mot England.

Akvedukt

Erik tappade i en fender och hoppades att den skulle blåsa mot oss.

Det gjorde den inte.

Handvevad linfärja av äldre modell i den lilla mysiga byn.

Fria där vi ligger nu.

Erik och Gustav på byns enda restaurang.