Tiden går fort, eller vi har mycket att göra, hur som helst har vi inte hunnit blogga på ett tag. Sen Catrine och Jonathan kom har dagarna susat förbi. Först handlade det om att förbereda och klara av vår längsta seglats på hela resan och sen har det varit fokus på att uppleva de nya platserna.
På Porto Santo blev det långa promenader, 30 min bara till byn från hamnen, både på vägar och den 9 km långa sandstranden. Vi hade picknick på en liten stenstrand på västra sidan och upptäckte att det inte är en höjdare att släppa lös Gustav bland sätta-i-halsen-stora stenar, så den dagen blev inte lika avslappnad som det var tänkt. Vi målade en båtmålning på piren, som så många andra, i närheten av Cantares bild som faktiskt inte bleknat så mycket på 4 år.
Jag gav Erik en för tidig födelsedagspresent i form av hästridning medan Gustav passades i båten. Typiskt nog fick jag som är lite höjdrädd den största hästen, Eriks ben nådde nästan runt hans häst i jämförelse. Upp och ner för höjder red vi, min häst snubblade med jämna mellanrum vilket gjorde det extra spännande och Eriks häst gillade att busa lite genom att ta ner huvudet. Just det faktumet gjorde Erik nöjd, det var en "riktig" häst, alltså inte en turridningshäst som lugnt följer närmsta häst utan minsta antydan till egen vilja, och han sken som en sol när han styrde den lite hur som helst.
Under en lugn dag med mindre vind i början av vår vistelse på Porto Santo tankade vi diesel. Det gick till så att man flyttade båten från flytbryggorna till stenpiren. Sen kom tankbilen. I vanliga fall håller man själv i munstycket men där var det chauffören som hoppade ombord och tryckte in knappen. När vår tank expanderade och sa klonk tyckte jag att han kunde sluta. Han fortsatte. När dieseln sprutade ut ur avluftningen påpekade jag det och sa att det var fullt. Han fortsatte. 20 liter till lyckades han trycka i. Nu var i varje fall tanken full. Jag ojade mig lite över att det skulle rinna ut en del om det blev varmt men gjort var gjort. Samma kväll skulle vi köra med vår fläkt för att få lite luftcirkulation i båten. Då började det lukta diesel nästan direkt. Vi upptäckte att det fanns diesel i kölsvinet och under akterkojen, det verkade som om tankmätaren inte var tät. Sedan dess har vi torkat diesel många gånger.
I hamnen på Porto Santo blåste det mycket, så mycket att det nere i båten kändes som om man behövde klä sig i sjöställ för att våga sig ut. Det gjorde också att båten lutade som under en lätt halvvind, lagom för att guppa ut lite diesel från håligheten under tanken med jämna mellanrum. Tråkigt tyckte vi och började bli sugna på att segla vidare.
Med hård vind i sidan var det inte helt lätt att ta sig ut från bryggnocken som vi låg förtöjda i. Framför oss låg dessutom en båt så vi kunde inte köra framåt. Dessa båtgrannar insåg faran de befann sig i och kom upp för att hjälpa till. Snart var alla båtgrannar engagerade i att få ut oss och med deras hjälp kunde vi ta oss ut utan missöden. Väl ute på havet blåste det akterlig vind och vi rullade ut förseglet för att susa söderut mot den betydligt större ön Madeira.
De sista timmarna innan vi kunde runda den östra udden blev blåsiga och regniga. Vågorna var faktiskt ganska stora och vid ett tillfälle surfade vi ner i 13 knop. Rekordhastighet med Fria. Närmst udden var det även några vågor som bröt ruskigt nära akterns sittbrunnskant. Så nära att Erik satte i luckorna till nergången för att vi inte skulle få in vatten i båten. Det var skönt att känna hur vinden minskade när vi blev inlotsade av en gummibåt i den östligaste hamnen Quinta de Lorde.
Quinta de Lorde är en konstgjord hotellby med fina fasader, kyrka, saltvattenpool och hamn. Inget av detta lyckades locka oss att stanna kvar längre än nödvändigt. Det var alldeles för folktomt och långt till omgivande attraktioner. När vi försäkrat oss om att denguefebern var under kontroll i Funchal och blivit lovade en plats i hamnen där gav vi oss av, det vill säga morgonen efter vår ankomst.
Vinden hade minskat och vi fick en behaglig segling längst den dramatiska kustlinjen. Madeira är en vacker ö med grönskande berg som stupar ner i vattnet. Halvvägs till Funchal mötte vi tre vindsurfare, de hoppade på vågorna och vi tittade beundrande på. De blev nog nyfikna på oss, eller så ville de visa upp sig, för de kom närmre och närmre. Den första som seglade bakom oss gav oss en föraning om att det skulle gå illa. Vårt fiskespö ryckte till när hans fena åkte över linan. Som vanligt hade vi draget ute på ca 100 meters avstånd, släpande på ytan. Den andra vindsurfaren seglade ännu närmre vår akter och träffade linan där den fortfarande var uppe i luften. Han drogs ner i vattnet och vår lina började åka ut. Fiskmås har jag fått på kroken men aldrig människa, någon gång ska ju vara den första. Vi blev lite oroliga, tänk om han skadats. Han verkade relativt oskadd och började ta sig upp men vår lina fortsatte löpa ut så vi skar av den. Vindsurfaren tog alltså 200 meter lina och vårt bästa drag. Vi borde ha grillat honom.
Nu har vi varit i Funchal i snart en vecka. Vad som hänt här får komma i ett senare inlägg. En del kan ni förstås se på bilderna. Hoppas ni står er ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar